Predikningar Ingmar Svanteson

 Daniel i lejongropen - en förblivande verklighet. De svartsjuka och intrigerande hovmännen vill få Daniel på fall. De ”grä­­ver en grop för and­ra, men faller i egen fälla.” (Ps 7:16). Ondskan drar straffet över sig själv. Att också de ondas familjer straffas blir en bild för att inga ondskans ättling­ar kan hämnas i framtiden.

​​​​​​​Daniel formulerar domen över den övermodige babyloniske konungen. Denne prisar sina maktlösa avgudar och skålar i bägare tagna från tem­p­let i Jerusalem (helgerån). Men inför den skrivande handen på väggen fylls han av oroliga tankar, hans höfter skälver och hans knän slår emot var­andra. Skriften på väggen har blivit ett varningsord till alla som missbrukar sin makt, ett mene te­kel. De övermodigas dagar är räknade. Ibland drabbas de mäktiga redan under historiens gång. Men till slut på den ytter­sta dagen.

​​​​​​​Profeten Daniel tolkar kung Nebukadnessars dröm om den enorma bildstoden, byggd av guld, silver, koppar och järn. Han förstår att de olika metallerna är symboler för de då kända folken och deras imperier, babylonier, meder, perser och greker. Det grekiska väldet (från slutet av 300-talet f. Kr.) söndrades efter Alexander den stores död, symboliserat av leran som försvagade järnet. Det ena väldet avlöses av det andra.

​​​​​​​Under kyrkoårets sista vecka lyssnar vi till profeten Daniels bok. Den ställer fram Daniel och hans vänner som föredömen, när de tvingades leva i en rent hednisk miljö. De lärde sig kaldeisk/baby­lonisk kul­tur och ställde sina krafter i den kaldeiske kungens tjänst, men var ändå trogna förbundet. De beskyddades genom sin trohet. Niels Steensen (d. 1686) frambär samma vittnesbörd, både ge­nom sin forskning och sitt liv.

En förbrytares bön, fröet till Konungens rike. Det är ett märkligt evangelium på denna kyrkoårets sista söndag, Kristus Ko­nung­ens dag. En Konung omgiven av två förbrytare. Alla tre korsfästa. Som kontrast hör vi i kol­lekt­bönen det triumferande uttrycket ”världs­alltets Konung”. I första läsningen hörde vi hur David blev smord till ko­nung och därmed samlade alla de tolv stammarna till ett rike. I and­ra läsning­en hörde vi hur Gud har ”räddat oss ur mörkrets rike och fört oss in i sin älskade sons ri­ke”. Vi hör hur allt är skapat ”genom honom och till honom”, att ”allting hålls samman i ho­nom”, att allt är ”för­sonat genom honom, allt på jorden och allt i himlen”. Vid altaret skall kyrkan sjunga om Guds ”e­viga och allomfattande rike”.

År 165 f.Kr. renade och åter­ställde Mackabeerna temp­let i Jerusalem, efter att med vapenmakt ha besegrat fien­der­­na. Med stor glädje fira­de man templets återinvigning och festen firas än idag (Chan­nukká). Jesus "körde ut" dem som drev handel i templet. Han sa­de: ”Det står i skriften: ’Mitt hus skall vara ett bönehus’, men ni har gjort det till ett rövarnäste”. Jesus kunde använda också yttre makt, ty han hade ett rent hjär­­ta. Han såg klart och handlade av ren li­delse för sin Fa­ders hus.

​​​​​​​Denna minnesdag uppstod genom det apokryfa Ja­kobs proto­evangelium från mitten av första århundradet. Det berättar hur Maria som litet barn av sina föräldrar Joakim och Anna fördes till templet för att där beredas för sin uppgift att bli Mes­sias mo­der. Jakobs protoevangelium har aldrig tillhört de kano­nis­ka skrifter­na, men firades tidigt i öst. Det lästes av många kristna och vitt­nar om att ka­tolsk tro om Ma­ria fanns redan vid denna tid, till exempel tron på hennes förblivande jung­frulighet. På 1300-talet fick minnesdagen sin plats i det romerska kalen­dariet.

​​​​​​​Martyriet frigör det tydligaste vitt­nes­bördet. Modern till de sju söner, som gav sina liv i trohet mot lagens bud, av­lägger ett sådant vittnesbörd. Hon stö­der sina barn när de brutalt torteras och mör­das för att de inte vill över­ge sin tro. När de misshandlas säger hon till dem: ”Jag vet inte hur ni blev till i min kropp. Det var inte jag som fogade sam­man de ämnen som var och en av er är uppbyggd av. Det är världens skapare som formar människan när hon blir till och planerar alltings tillblivelse”.

Den nittioårige Elasar tvingas att äta det förbjudna svinköttet, men han spottar ut det. Av några vänner som anpassat sig er­bjuds han att skaffa sådant kött som var tillåtet att äta och där­med slippa tortyr och martyrium. Men han vägrar. Vän­­ner som inte prövats kan svika när det gäller. Han vill inte "delta i ett bedrägeri som skulle få många ungdomar att tro att den nittioårige Elasar gått över till hedendomen". Vad är ”att få leva en försvinnande liten tid till” bredvid ett gott samve­te? Han slipper undan människors straff, men kan inte ”fly undan allhärskarens hand”. Det är inte fanatism, det är trohet.

​​​​​​​Denna vecka hör vi ur Mackabeerböckerna, som berättar om den reli­gionsförföljelse som bröt ut med Antiochos IV Epifa­nes år 175 f.Kr. Han genomdrev en brutal tvångshellenisering som skulle förinta juden­domen som religion. Under dödshot för­bjöds omskärelse, sabbatsfiran­de, högtider och templets offer. Bokrullar med Mose lag brändes. Mitt i templet placerades ett offeraltare åt Zeus, den van­helgande skändlig­he­ten, som vi hör om i Nya Testamentet (Matt 24:15). Diktaturer genom historien uppvisar samma intolerans. Också modern liberalism i dagens västerland visar allt tydligare tecken på aggres­siv in­tolerans, när den vill förbjuda offentliga uttryck för tro och samvetsbe­stämd över­tygelse i moraliska frågor.