Predikningar Ingmar Svanteson

​​​​​​​Jungfru Maria skyndar till Elisabet bärande på sin dyrbara gåva. Elisabet representerar det folk som väntar på den utlovade Messias. Också vi hör till dem som väntar. Inte minst under advent. Vi uppmanas av profeten Sefanja att jubla och höja glädjerop, att vara glada och fröjda oss av allt hjärta. "Låt ej modet falla." Två skäl anges.

​​​​​​​Hur kan en människas ord och vilja betyda så mycket?Marias svar på ängelns budskap är historiens nyckelreplik. Den helige Bernhard ”stannar upp” hela historien i ögonblicket mellan ängelns bud­skap och Marias svar. Han säger att hela världen faller på knä och väntar: ”Skynda dig, jung­fru, att svara. Ett ord från dig, och de olyckliga tröstas, de fångna fri­köps, de fördömda frias, alla Adams barn, hela ditt släk­te blir räddat. Ge nu ditt svar till ängeln och genom ängeln till Gud.”

​​​​​​​”Allt folket stod utanför och bad medan offret pågick.” Prästen Sakarias frambar rökelseoffret, men var dold för folkets blickar. De deltog bedjande ”utanför”. På försoningsdagen gick översteprästen ända in i templets allraheligaste, dit ingen annan hade tillträde. Det nya förbundets offer, framburet av vår Herre Jesus Kristus på Golgota, fick templets för­låt att räm­na.

Profeten Jeremia var samtida med kung Sidkia, den siste ättlingen av Davids dynasti. Hans namn be­tyder: "Jahve är min rättfärdighet", men Sidkia levde inte upp till sitt namn. I stället var han svag och eftergiven. Profeten utlovar en rättfärdig avkomling till David som skall mot­svara nam­net. ”Detta skall vara det namn han skall få: Herren vår rättfärdig­het”. Långt senare skall aposteln Paulus förklara det: ”Kristus har blivit vår rätt­färdig­het”. Han gör oss rättfär­diga ge­nom att förlåta oss våra syn­der.

​​​​​​​Under den sista veckan före jul låter kyrkan oss höra allt vad evan­ge­lierna berättar om tiden närmast Jesu födelse. Idag och i morgon från Mat­teus evangelium. Resten av veckan ur Lu­kas. Matteus vän­der sig till en judisk läsekrets. I sin släkttavla börjar han med Ab­ra­ham, som var trons fader för det utvalda fol­ket. Han var väl­­sig­nad, för att välsig­nel­sen i sin tur skulle nå alla folk. När Matteus kommer till Jakobs söner är det Juda som får fö­ra löftet vidare. Från 500-talet f. Kr. kallas folket helt enkelt för ”ju­darna”.

​​​​​​​"Vad har du för fullmakt att göra detta?" Jesus får frågan efter att ha rensat templet. Frågan om fullmakt är viktig, än idag. Vem har full­makt att tala och handla i Jesu namn, rentav kräva lydnad? De som ifrågasatte Jesu fullmakt, avvi­sa­de också Jo­hannes Dö­paren. De två hänvisar till och bekräftar varandra. Den som avvi­sar lagens krav, gör sig blind för nåden. Därför lämnar Jesus frågan obe­svarad. Ett svar ha­de bara befäst otron hos dem som ställde frågan.

​​​​​​​Det finns många likheter mellan profeten Elia och Johannes av Korset.  Elia framträdde som den glödande profeten. Han utförde våldsamma handlingar och ”togs upp i himlen i en vagn dragen av eld­hästar”. Johannes kunde knappast tala om Gud utan att gripas av extas. Han för­manade sina felande medbröder och fick många fiender. Elia fick fly undan de mäktiga och Johannes sattes i fängelse av sina egna bröder.

”Då skall frid tillflyta dig som en ström.” Vilken bild! Friden som en ström som rinner till och se­dan, enligt Jesu löfte, blir en källa i hjärtats innersta. Den heliga Lucia måste ha kommit hemligheten på spåren. Enligt legenden hade hon avgivit kyskhets- och trohetslöfte till Kris­tus. Det kostade henne livet, när hennes familj försökte gifta bort henne och den tilltänkte brudgummen kände sig kränkt. Hon måste ha kommit fridens hemlighet på spåren.

​​​​​​​Har någon uttalat mäktigare trösteord än profeten Jesa­ja? Först för det bortförda och betryckta folket i Babylon. ”Frukta inte du Is­raels lilla hop.” Men sedan också för alla i det Nya förbundet som är på väg att för­lora hoppet. ”De betryckta och fattiga som förgäves söker efter vatten”, de får höra att Herren själv skall bönhöra dem. Redan själva orden vibrerar av tröst och väcker hopp. ”Jag skall göra ök­nen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.” Vem, bortsett från dåren eller bedragaren, kan uttala sådana ord? Vem mer än Israels Helige?

”Så stor är hans makt, så väldig hans kraft, att inte en enda uteblir.” Profeten undervisar om Guds väldiga storhet och kraft. ”Lyft upp era ögon mot höjden och se: vem har skapat allt detta?” Detta väldiga kunde göra den enskilda och ”lilla” människan ointressant. Men det är tvärtom. Guds storhet och allmakt är inte kall och omänsklig, Tvärtom visar den sig i att ”inte en enda uteblir”. Det var begripligt att israeliterna grep av vanmakt när de satt i den babylo­niska fång­enskapen och var berövade både sin stad och sitt tempel.  Tron prövas när motgångar hopar sig och krafterna avtar.