Predikningar Ingmar Svanteson

Att upptäcka den gåva vi redan bär på. En ung pojke skulle lära sig cykla. Han upptäckte något märkligt. Han kunde det redan utan att han visste om det. Hans pappa hjälpte honom att upptäcka det. Han fick hjälp upp på cykeln och började trampa. Pappan gick bakom och höll i cykelns bakre del. När de fått upp farten fick han springa. Pojken var först tveksam och behövde stöd, men så småningom fick han upp farten och vågade trampa på. Då gick det ock­så lättare att hålla balansen. Utan att pojken märkte det släppte pappan taget om cykeln och pojken cyklade vidare på egen hand. Han kunde cykla. Pappan behövde bara loc­ka fram konsten. Pojken bar på en gåva utan att veta om det.

Paulus hör i en dröm: “Kom över till Makedonien och hjälp oss”. Paulus lyder och Kyrkan tar steget in i Europa. Hon går genom geografin och historien, hon integreras i och präglas av nya språk och kulturer. “De kristna skiljer sig varken till land, språk eller seder från andra människor”, läser vi i brevet till Diognetos från det första århundradet.

“Den helige Anden och vi har beslutat.” Med självklar auktoritet vågar “apostlarna och de äldste” i Jerusalem fatta ett bindande beslut och låta det gälla i alla församlingar. De hednakristna ställdes inte under kravet på omskärelse enligt Mose lag. Att beslutet också innehöll regler om mat och kött som offrats åt avgudar var sannolikt ett försök att bevara enheten mellan de hednakristna och de judekristna, för vilka dessa regler fortfarande spelade en stor roll.

Aposteln Mattias utses i en helig samverkan mellan olika krafter. Petrus tar initiativet, inspirerad av Skriftens ord. De troende föreslår vem som skall utses. Alla ber att Gud skall visa vem han har utvalt. Så kastar de lott. Ingen kan säga att “min” kandidat vann.

“Ständiga uppträden och diskussioner.” Frågan om omskärelsen var djupt kontroversiell. Paulus och Barnabas stod mot de fariseer som hävdade att Mose lag också gällde hedningar som kommit till tro. Många judar hade gått i döden för att de försvarat omskärelsen. Mot dem står den tidigare fariséen Paulus. Splittring hotar den unga kyrkan.

“Känn ingen oro och tappa inte modet.” I gårdagens mässa talade Jesus om Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända. Så fortsätter han direkt: “Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er”. Allt vad Jesus är och allt han har gjort är samlat i detta ord. Vi hör det i varje eukaristi, Därför kan han säga: “Känn ingen oro och tappa inte modet,”

Paulus förkunnar i Lystra. Där fanns en man som varit lam sedan födelsen. Lu­­kas berättar: ”Han hörde på när Paulus talade.” Paulus måste ha märkt det och fäster blicken på honom. Han ser att mannen har tro så att han kan bli bo­tad. Så sker också. De flesta som bevittnar det ser bara något mirakulöst och häftigt. De ger sig inte tid att tänka efter. De tror att ”gudarna” har stigit ner ibland dem. De ger dem grekiska gudanamn och kal­lar Pau­lus för Zeus och Barnabas för Her­mes.

Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Dagens andra läs­ning ur Första Petrusbrevet är fylld av målande och drastiska bilder: hörn­­sten och husbygge, präster som frambär offer, ett heligt folk som förs ut ur mörkret in i ljuset. Under påsktiden hör vi de avslutande ver­serna varje dag i vespern. Bilderna är häm­­­tade från Gamla Testamentet. Tilltalet ”ni” betyder att de gammaltestamentli­ga bilder­na tillämpas på de kristna. Det är de som är utvalda, stenar i bygget, präster, det heliga folket.

Lukas berättar om ett yttre skeende. Johannes om ett inre. Båda har sitt särskiljande och sin tillväxt, ibland dramatiskt, ibland i det fördolda. Pau­lus och Barnabas förkunnel­se mitt i Mindre Asien väcker allt större glädje hos några, medan andra blir allt­mer avvisande. De drivs bort från platsen och går vida­re. Lu­kas berättar att de skakar dammet av sina fötter. Så tillfo­gar han: ”Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och he­­lig ande”.

Paulus för evangeliet vidare. Nu till Antiokia i Pisidien, i hjärtat av Mind­re Asien. Som vanligt uppsöker han synagogan och börjar med att kort återge Guds historia med sitt utvalda folk, med början i Egyp­ten. När han kommer till konung David märker vi att hans röst blir särskilt ivrig. Han citerar psalm 89 i Psaltaren, dagens responsoriepsalm, där Herren själv säger: ”Jag har funnit David, en man efter mitt sinne”.