Predikningar Ingmar Svanteson

När Petrus och Johannes möter den lame mannen vid Sköna por­­ten fäster de sin blick på honom och säger: ”Se på oss!”  Deras blickar möts, de ser varandra. Det bereder väg för undret. Normalt gör inte ens Gud under med den människa som är frånvaran­de eller saknar hopp. De två lärjungarna på väg till Emmaus var sorgsna och bedrövade. De märkte inte vem som gick bredvid dem. De var förblindade och besvik­na över att det inte hade gått som de tänkt sig. ”Vi hoppades att han var den som skulle befria Israel.”

Lukas berättar om Petri pingstpredikan, hur hans ord träf­far lyssnarna i hjärtat. Johannes berättar om Marias möte med den Uppståndne. Hon är först blind, men Jesus till­ta­lar henne och hennes ögon öppnas. Petri ord träffar folket ”i hjärtat”. Han tilltalar folket. Han ta­lar om ”den­ne Jesus som ni har korsfäst”. Många av hans lyssnare var inte ens i Jerusalem när det hände.

Döden kunde inte behålla honom. I första läsningen möter vi ånyo Petrus, som vi har haft i focus denna påsk. Tids­mäs­sigt är vi dock framme vid den för­s­ta Pingstdagen. Pingstundret har skett och Petrus förklarar vad som hänt för de församlade judarna från världens alla hörn. Först hänvi­sar han till Joels profetia, men sedan är hans budskap detta: Kristus har uppstått från de dö­da! Det är det första och grundläggande budskapet i Apostlagärningarna. Apos­t­larna vitt­nar personligen om det, men här inför de församlade judarna måste det bekräftas med den heliga Skrift, annars kunde det lätt viftas bort.

”Må hans ljus förjaga allt mörker!” Så ber Kyrkan när hon i nattens mörker tänder påskljuset. Hon inte bara ber, hon ropar och sjunger, hon firar och jublar. Kristus är uppstånden från de döda! Må hans ljus förjaga allt mörker! Det är hennes budskap och hennes bön för hela världen.

Hur det ovanliga kan stärka det vanliga. Genom Corona-viruset firar vi en ovanlig Stilla vecka och Påsk, men får samtidigt en påmin­nelse om vad var­je påsk handlar om. Viruset hemsökte oss under fastetiden och vi kunde höra en extra skär­pa i fasteti­dens budskap: ”Riv sönder era hjärtan, inte era kläder, och vänd om till Her­ren er Gud”. Hur många har tagit det på allvar när farsoten är över?

Profeten ber morgonbön. Han låter sig väckas. ”Herren väcker var mor­gon mitt öra, han väcker det till att höra på lärjungesätt”. Det är den klokes ”förstlingsoffer”, det första han ger och gör var­je mor­gon, innan de egna tankarna slinker in, innan han utsätter sig för tid­ning­ar och annan påverkan. Det förs­ta han gör är att ”hö­ra på lärjung­ars vis”.

Petrus kan vi förstå. Övermodet kommer på fall, förr eller senare.  Många har egen bit­ter erfarenhet. Judas är betydligt svårare att förstå. Om vi ens vill det. Det kunde vara jag. ”En av er kommer att förråda mig.” Jesus ”skakades i sitt inner­sta”. Svek och förräderi hör till det värsta i den mänsk­liga his­to­rien. Också i den egna historien.

Kajafas är realpolitiker. Många har kommit till tro när Jesus upp­väckte Lasaros. Det kan leda till att de politiska villkoren hotas. En man, Je­sus, offras för folket. Ändamå­let får hel­ga medlen, även om priset är en människas liv. Moralteolo­giskt står läkarna i dagens kris inför samma dilemma när de måste välja vem som skall få del av begränsade resurser, trots att varje människa har en okränkbar värdighet. Ingen önskar det valet, men det görs redan, vid till exempel abort.

Profeten Jeremia är en av de tyd­ligaste förebil­derna till Je­sus. Profetens ord och var­ningar avvisas, men han framhärdar i sin kallelse. De hotar och anklagar honom, men får honom inte på fall. Herren är med honom ”som en väldig hjälte”. I dagens avsnitt ur Johannesevangeliet låter Jesus konfronta­tionen med judarnas repre­sentanter gå vida­re.

Genom tron är också vi Abrahams barn. Genom blodet tillhör vi olika folk och nationer, men genom tron tillhör vi Guds heliga folk och det för­bund som bör­jade med Abraham. Han fick löftet att bli ”fader till mång­a folk”. Det skulle vara ett ”e­vigt för­bund”. Folket skulle få ”landet” till ”evig besittning”. Det är inte ett geo­grafiskt land. Je­sus skall kalla det ”Guds rike”, vars förgård är den heli­ga Kyrkan.