Predikningar Ingmar Svanteson

”Pojken växte och fylldes av styrka och vishet.” Var inte Jesus fylld av vishet från början? Som Guds evi­ga Ord var han naturligtvis det. Han är Visheten. Men som människa an­tog han våra mänskliga villkor. Hans gudomliga väsen för­min­ska­de inte hans mänsklighet. Till de män­skliga villkoren hör att vä­xa till, eller avta, i styr­ka och vishet. Han antog våra villkor för att vara vårt föredöme. Han fres­ta­des men ”be­­segrade Frestaren och lärde oss att övervinna syn­den”.

Familjen – utrotningshotad, men skyddad från högsta ort. Nu och då hör man om utrotningshotade arter av djur eller växter. Frågan är om inte också famil­jen i vår kultur står under hot om utrotning? Under generationer har familjen varit lov­ligt byte för tjuvar och rövare. Ideologer och politiker av olika slag har försökt förvandla oss till enbart individer i ett stort kollektiv och därmed berövat människan den närmiljö hon be­höver för att växa och mogna som människa. Inte minst staten har i vår kultur svikit sin skyl­dighet att ”stöd­ja och stärka äktenskap och fa­milj”.

De oskyldiga barnen i Betlehem firas som martyrer, trots att de inte själva kunde be­känna tron. Tradi­tio­­nen är mycket gammal och utbredd i hela kyrkan. Därmed vittnar kyrkan om sin tro. Hon tror som hon ber. Hon vet att Kris­ti offer sonar ”inte bara våra synder utan hela värl­­dens”. Kristi offer, korsets kraft, har förtrampat ondskans väl­de och ibland blir det synligt också utanför de troendes skara, också ”i förväg”.

​​​​​​​”Han såg och trodde.” Den fjärde evangelisten berättar diskret om sin egen väg till tro på den Uppståndne. Det han såg, den tomma graven och de hoprullade bindlarna, blev tec­ken på att hans Herre hade uppstått. I den tron kan han sedan i sitt evangelium vittna om alla de ”tecken” han tidigare ha­de sett och hört.

Martyrerna har en frälsare, därför kan de inte övervinnas. Människan har en Frälsare och det får följder både för dem som tror och för dem som av­visar. Vi märker det redan dagen efter. Enligt urgammalt bruk firas idag både i öst och väst den förste martyren, den helige Stefanos. Igår föddes Kristus till jorden, för att Stefanos idag skulle födas till himlen.

Vi har en frälsare och hans ljus kan inte övervinnas av mörkret. Vi har en frälsare. Det var julnattens budskap. Evangelisten Lukas berättade om det. Äng­lar förkunnade det och det bekräftades av profeter, apostlar och evangelister. Johannes, den fjärde evangelisten, talar ett helt annat språk än Lukas, men budskapet är detsamma. Han kallar frälsaren för tillvarons ljus och säger: ”Lju­set lyser i mörkret, och mörkret har inte övervun­nit det.”

Vi har en Frälsare. Människan är att gratulera. Hon har en Frälsare. Runt hela jordens krets firas hans födelse denna natt. Samma glada budskap ljuder för alla människor: ”Idag har en frälsare fötts åt er”. Budskapet övergår allt vad filosofer och nobelpristagare kunnat tänka ut eller upptäcka. Därför är det änglar som förkunnar det. Herrens härlighet lyser omkring dem och herdarna grips av stor förfäran. Men de får höra: ”Var inte räd­da. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. Idag har en frälsare fötts åt er”.

​​​​​​​David hade höga och fromma ambitioner. Han ville bygga ett hus åt Herren. Men han får frågan av Herren: ”Skulle du bygga mig ett hus?” Guds plan är större. Det är Herren som skall bygga ett hus åt Da­vid. Salomo får byg­ga det första utkastet. Men Salomos tem­pel pe­kar vidare. Löftet talar om ett ”kungadö­me” som skall vara ”befäst för evig tid”.

​​​​​​​”Dan före dan” – så är det också liturgiskt. Vi ser det i dagens läsningar. Dagen före julafton handlar om Johannes Döparen, vägröjaren. Om vi liknar honom vid en ”dag”, så blir hans ”dag” ”dagen fö­re Her­rens dag”.

Trons förundran. Under tiden före jul gör kyrkan gemensam sak med Gamla förbundets väntan på Mes­sias. Ett skönt uttryck för denna väntan är de s.k. O-antifonerna, de verser som inra­mar Ma­­rias lovsång i kyrkans vesper under de sju sista dagarna före jul. (Se katolska bönboken Ore­mus.) Alla an­tifoner är uppbygg­da på samma sätt och sjungs på samma melodi, med små variatio­ner. Varje antifon slutar i en bön om att den utlovade skall komma.