Predikningar Ingmar Svanteson

Trösta, trösta mitt folk...”. Så lyder uppmaningen för de uppgivna judarna i den babylo­nis­ka fångenskapen. 70 år hade gått och misströstan var djup. Den andra delen av Jesajaboken, kap 40-55, har kallats ”Trös­tens bok”. Folket får höra att de skall få återvända och bygga upp Jerusa­lem på nytt. Gud hade inte övergett sitt folk, trots att templet hade förstörts. Vad behöver vi mera höra, när vi ser vad som hänt och händer om­kring oss i vår del av världen, med tömda kyrkor, kloster och semina­rier, med en människoförnedring och kulturförstörelse som ingen trod­­de var möjlig?

För att bevara vårt hopp. När ett kraftigt träd har fällts till marken finns bara stubben kvar. Trädets historia är slut. En bild för hopplöshet. Så var det för Israels folk när den siste kungen av Davids ätt hade dött i babylonisk fångenskap på 500-talet f. Kr. Men profe­ten Jesaja ser läng­re och klarare. Han säger: ”ett skott, en gren, skall skjuta upp ur Isais av­hugg­na stam”. Profe­ten tecknar kon­turerna av den Messias, vars födelse vi skall fira om några vec­kor. Vi sjunger om det i julpsalmen: ”Det är en ros utsprungen av Da­vids rot och stam”. Tidi­gare sjöng man: ”av Jesse rot och stam”. Då visste flera svenskar att Davids far hette Jes­se, en medeltida form av Jishaj/Isai. För dem som hörde tändes ett hopp, åtminstone ett frö. Särskild när de lyssnade till profetens fort­sättning.

Profeten ser in i den slutliga framtiden för Guds folk. Från profeter­na hämtar där­för Up­penbarelseboken ofta sina bilder om Guds slutliga rike. I dagens av­snitt ser profeten Jesaja hur månens ljus skall bli som solens ljus och solens ljus skall bli sju gånger klarare. Det är skrivet för att väcka vårt hopp, det gudomliga hop­pet om det som över­går varje mänsklig möda, men som Gud lovar sitt folk. På vägen dit behövs det ”arbetare”, profeter, lärare och apostlar, som förkun­nar och ingjuter detta hopp i männi­skor­­na, eftersom de är ”illa medfarna och hjälp­lösa, som får utan her­de”.

​​​​​​​Två blinda följer efter Jesus ända till hans hus. De ro­par: ”Davids son, förbarma dig över oss!” När han kom hem går de fram till ho­nom och han bo­tar deras blindhet. Det är en bild med flera dimensioner. Vi känner igen Guds folks vand­ring fram till den utlova­de Messias. Gamla Förbundets väg till det Nya För­bundet. Men också det Nya Förbundets folk, Kyrkan, känner där igen sin egen väg. Inte minst under adventsti­den tar hon hjälp av profeterna för att förstå sin egen väg.

Jesu avslutande ord i Bergspredikan kan förskräcka. Vem vill hö­ra att han bygger sitt hus på sand? - Men vore det barmhärtigt att inte varna? Orden varnar den som hör men inte handlar efter det han hör. Den som hör och säger ’Herre, Herre’, men som snart glömmer det han hört och inte låter orden på­verka livet, lever ett hycklande dubbelliv. I prologen till sin regel hänvisar Benedictus till detta Jesu ord. ”Herren väntar av oss att vi dagligen i handling skall besvara hans heliga maningar”.

​​​​​​​Under adventstiden tar kyrkan särskild hjälp av profeterna. Här låter profeten Jesaja oss se bortom det ”dok som höljer alla folk, och den slöja som täcker al­la folkslag”. Gud har gett oss ögon att se, men människan plågas av att inte se klart. Profeten låter oss se ett gästabud på Sions berg. Ett gästabud för alla folk, med feta, märgfulla rätter, med starkt vin, väl klarat. Döden är om­intetgjord, tårar och vanära likaså. Men det är också något mera, något som övergår även den festligaste måltid. Då skall man säga: ”Se, där är vår Gud, som vi hop­­pades på”.

​​​​​​​Till sina lärjungar säger Jesus: ”Saliga de ögon som ser vad ni ser.” Francisco Xavier, d.1552, en av de första jesuiterna, fann en öp­penhet för detta ljus, inte minst hos de barn i Bortre Orienten som han undervisade och döpte. Han fick varken tid att äta eller sova. Så ivriga var barnen att lära sig. Han lär ha döpt tio­tusentals. I brev frå­gar han sina bröder hem­ma i Europa varför de be­kym­rar sig mer om ve­ten­skapen än om att förmedla ljuset till själar som lever i mörker.

​​​​​​​Profeten Jesaja upplyser och bereder Guds folk under adventsti­den. Också vid detta klosters tioårsfirande är detta ett ord i rättan tid. Han talar om att hur den räddade skaran skall bli till ”pryd­­­nad och härlighet”. Uttrycket är en variant av arkitekternas motto för våra kloster på Maria­vall: ”ädel enkelhet”. Det gäller både utsida och insida, bå­de klos­­t­­­rets dagliga ordning och brödernas hjärtan. Inga onödiga ut­smyck­ningar och inget onödigt pratande. Kampen för det rena hjärtat är avgörande. Skönheten skymtar fram i den rena en­kel­he­ten.

Räddningen är oss nu närmare än när vi kom till tro. Det är Paulus som säger det i den andra läsningen. Han ser framåt, frimodigt och hopp­fullt. Han fort­sät­ter: ”Natten går mot sitt slut och dagen är nära”. Många skulle säga det motsatta, att da­gen går mot sitt slut och natten närmar sig. Men aposteln vittnar om ett hopp som väger tyngre än alla dystra prognoser. Adventstiden har samma hoppfulla prägel, särskilt i Kyrkans bön och liturgi. Vi hörde det i kollektbönen. ”Fyll oss med längtan efter din stora dag”. Adventstiden lyfter och vidgar blicken och synfältet. För att motverka förlamande nostalgi och världsliga bekymmer, för att förvandla den tid som bara tycks rinna ifrån oss, eller bli outhärdlig när problemen ho­par sig.

​​​​​​​Profeten Daniel ser hela världshistorien och dess välden och riken. De framställs som drastiska bilder av olika djur­liknande gestalter. Alla väl­den och mak­ter har sin tid, men alla skall gå under. Därefter ser han en tron sättas fram. ”En som var gammal” intar tronen. ”Böcker blev öppnade”. Historien följer inte godtyckliga lagar. Någon leder histo­rien och en slutlig dom skall fällas.