Kortpredikan 5 februari 2021, S. Agatha, jungfru och martyr
Heb 13: 1-8; Ps 27: 1, 3, 5, 8-9b; Mark 6: 14-29
Hebreerbrevets avslutande kapitel räknar upp olika kristna dygder. När Benedictus räknar upp en lång rad av dem i sin regel kallar han dem ”de goda gärningarnas verktyg”.
De troende uppmanas att hålla den inbördes kärleken levande. Att visa gästfrihet – gäster kan visa sig vara änglar. De kristna uppmanas att inte glömma dem som sitter i fängelse eller dem som misshandlas, ”som om det gällde er egen kropp”.
De uppmanas att hålla äktenskapet i ära och den äkta sängen ”obefläckad”. De varnas för girighet. De uppmanas att tänka på församlingens ledare och lärare.
Maningarna påminner om trons verklighet. Mitt i uppräkningen påminns de troende om vad Gud har sagt: ”Jag skall aldrig överge dig, aldrig svika dig, och därför kan de tryggt säga: Herren är min hjälpare, jag skall aldrig frukta.”
Den heliga Agatha hade fått del av Herrens godhet. Namnet Agatha betyder godhet. Den blev en del av henne själv. Hon fick mod och kraft att bevara sin kroppsliga renhet och värdighet.
Hebreerbrevet påminner om trons tröst, också när han förmanar. ”Herren är min hjälpare, jag skall aldrig frukta. Vad kan en människa göra mig?”
Agatha blir en motbild till Herodias, Herodes illegitima hustru, som inte kan svälja Johannes Döparens förmaning att deras förhållande var otillåtet, utan begär hans huvud på ett fat.
Hebreerbrevet har undervisat om Jesu Kristi evigt gällande offer. De troende är infogade i hans uppståndna och levande kropp, källan till och kraften i det liv vi lever tillsammans. Också när vi behöver förmanas.
Vi får del av den kraften i varje eukaristi.
”Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet.”
pater Ingmar Svanteson
