Predikningar Ingmar Svanteson

David genomför en folkräkning. Det liknar en mönstring och Joab kan rapportera antalet ”stridsdugliga män”. Gud ser det som en svår synd, trots att han själv eggat David till själva åtgärden. Vari den bakomliggande synden består får vi inte veta. Hade Davids tro på Guds beskydd börjat svikta så att han tydligare behöv­de kän­na sina egna militära resurser? Hade han glömt att folket var Guds folk, och att han själv bara var dess tjänare?

David gråter över sin son Absalom, trots att han har gjort uppror. Joab, Davids överbefälhavare, tvingas förmana kungen att pröva de själ­viska kän­slorna för sonen. Dessa gör honom blind för att upproret skul­le drabba hela folket. Utan rättvisa lämnas fältet fritt för onda mak­­ter. Polis och domare behövs i varje samhälle. Utan rättvisa drabbas oskyl­diga och samhället splittras. De som ut­för sin tjänst gör det för alla och står ytterst i Guds tjänst.

​​​​​​​Ansgar hade inte stor framgång i sitt missionsarbete. I Sverige, ”hed­­­­ning­ar­nas Galileen” som svenskarna kallas genom valet av dagens evangelium, skulle det dröja flera sekler innan de frö som Ansgar hade sått bar synlig frukt. Ansgar var både apostel och munk - till det yttre apostel, till det in­re munk. Han blev Nordens apostel, men det betydde inte att han svek sin kal­lel­se som­ munk.

Evangeliet om hur människan dör i frid. Allt oftare hör vi om en vanvård som drabbar de gamla i vårt samhälle. Hur vi tar hand om vå­ra gamla är ett test på samhällets kvalitet. Låt oss hjälpas åt att höja de­ras anseende och status som vårdar dem! Rappor­ter­na från länder där man legalise­rat eutanasi bor­de väcka alla som inte vill befrämja en ”dödens kultur”. - Men samhäl­le och om­giv­ning avgör inte allt. Människan är inte bara en social varelse. Hon är ock­så en per­son med eget ansvar. I dödens närhet avslöjas män­­niskans egen bered­skap inför döden.

​​​​​​​”Du är den mannen.” Natans pedagogik är genomtänkt. Han berättar en histo­ria för Da­vid om en rik man som berövar en fattig man hans enda får. Därmed gill­rar han en fäl­la för David. Han känner David och lockar fram hans häftiga reak­tion: ”Dödens barn är den man som har gjort detta”. David går i fällan och bekräftar domen över sig själv. Men det är mer än skicklig pedagogik. Det är Herrens Ande som av­slö­jar ho­nom. Endast Herrens pil träf­far absolut rätt. Utan den pilen väcks inte den nöd­­vändiga ångern. Ännu mera gäller det förlåtelsen. Att David blir förlåten direkt tycks oss som billig nåd. Men vi vet inte vad som händer mel­lan Gud och David. Det vi ser, att David fastar och ligger på marken, är uttrycken för hans ånger.

​​​​​​​Den heliga Skrift tvekar inte att berätta om Davids illdåd. Utan för­skönande omskrivningar eller ursäkter. Kyrkan i vår egen tid får lära sig att inte gömma undan eller blunda för över­grepp av de mest ansvariga. Det Giovanni Bosco såg bland sin tids vilsegångna ungdomar var inte dolt. Det möttes av fördömande och krav på hårda tag. Men var­ken samhälle eller kyrka hade mod och fantasi att gå till roten med det onda.

​​​​​​​David vill bygga ett tempel åt Herren, men hans tankar är för små och begränsade. Det är snarare tvärtom. Herren skall bygga ett hus åt ho­­­nom. Det är ju Herren som har hämtat honom från be­tes­mar­ken och givit honom seger över alla hans fiender. Ändå förkastas inte Davids tankar helt och hållet. Ett hus skall byg­­­gas. Den som får bygga det är Salomo, hans son. Huset blir en symbol för något mera än byggnaden. Det betyder också det rike som kung­en per­sonifierar. Löftets inne­börd fördju­pas.

​​​​​​​Den glatt dansande David och den logiskt tänkande Thomas, båda är Jesu bröder. Kung David dansade framför arken, när den fördes in i Davids stad och placerades i tabernaklets allraheligaste del. Thomas kämpade inte bara med sin tanke. Han diktade ock­så hym­ner, bland annat till Kristi Kropps och Blods hög­tid. De sjungs när det allraheligaste sakra­men­tet bärs i pro­cession, och in­för det Nya Förbundets tabernakel.

Timotheos och Titus var aposteln Paulus mest betrodda lärjung­ar. Paulus skriver till dem om "vår reli­gions sanning". I ett av bre­ven till Timo­theos talar han om "den sunda läran". I sitt brev till Titus skriver han om trons ”hopp om evigt liv”. Men han ger också anvisningar om den kyrkliga ordningen. Pau­lus uppmanar Titus att ”tillsätta äldste/presbyterer”, det vi idag kallar präster.

Då öppnades deras sinnen. Vår påve Franciskus har beslutat att denna söndag i fortsättningen skall firas som ”Guds ords söndag”. Han vill öppna våra öron så att vi hör vad vi firar varje söndag. Det apostoliska brev som sänts ut heter ”aperuit illis” (=han öppnade deras sinnen). Det är ett citat från Lukas 24:45 som berättar om hur Jesus efter sin uppståndelse förklarar skrifterna för sina lärjungar: ”Sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna”.