Predikningar Ingmar Svanteson

​​​​​​​”Genom apostlarna har vi lärt känna dig”, bad vi i kollektbönen. Apostlarna har förmedlat tillförlitlig kunskap om Herren. Utan den kunskapen hade vi navigerat i blindo. Jesus säger om sina apost­lar: ”Den som hör er, han hör mig”. Men successionen från apostlarna är inte bara en lära. Paulus talar om en byggnad där stenar fogas sam­man. Den byggnaden, den heliga kyrkan, har både en synlig utsida och en osynlig insi­da.

Jesus uppmanar till omvändelse. Paulus förklarar omvändelsens innebörd och fullbor­dan. Jesus avvisar först ett enkelt orsakssamband mellan synd och yttre olyckor. Man kan inte från en olycka dra slutsatsen att den drabbade var ”större syn­dare” än andra. För alla gäller: ”Om ni inte omvänder er, skall ni alla mista li­vet.” Omvändelse är något mera än att följa lagen. Jesus berättar liknelsen om fi­kon­trädet som inte bar frukt. Han beskriver hur trädgårdsmästaren ber för sitt kära träd. Han gräver och gödslar för att det skall bära frukt. Det behövs mera än egen möda för att omvändelsen skall fullbordas och bära frukt.

​​​​​​​"Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?" Det är vad Paulus gör ner han rannsakar sitt inre. ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” Hans plåg­samma erfarenheter betyder inte fullständig maktlös­het. Paulus kan se och bedöma. Synden, hans köttsliga natur, är något främmande. Han är inte ett med synden. Med sitt förnuft kan han i sitt inre avgöra "vad som är rätt", som Jesus sä­ger. Han är inte ett blint och hjälplöst offer, utlämnad åt känslo­kaos och förtvivlan.

Liv eller död. Den slutliga skillnaden i tillvaron. Vi hör det både ur Pauli och ur Jesu mun. Den slutliga skillnaden börjar redan här i tiden. Psaltarens förs­ta psalm beskri­ver det som två vägar. Människan går på en av de två vägarna. Någon tredje väg finns inte.

I Romarbrevets femte kapitel har Paulus undervisat om tillva­rons förvandling genom Kristi död och uppståndelse. I sjätte ka­pitlet undervisar han om hur människan får del av denna förvand­ling genom dopet. Dopet är livets största gåva, men den tas emot i tro och är därför också ett val. ”Ni valde” säger aposteln, ”att av hela ert hjärta ly­da den lära som ni blivit införd i”. Den döpte har valt att använda sina ”lemmar” som redskap för det nya livet, ”för rättfärdigheten”.

​​​​​​​Aposteln Paulus sammanfattar trons centrum och uttrycker där­med alla människors gemensamma villkor. Av naturen har vi ett gemensamt ursprung. Paulus kallar oss Adams barn. Det motsva­ras av den nye Adam, Kristus, som nyskapat alla. Adams överträdelse ledde till ”en fällande dom för alla männi­skor”. Den juridiska bilden kompletteras med andra. Origenes liknar Adam vid en dörr­vaktare som släppte in djävulen i män­niskans värld. Djävulens herravälde är ett tyranni som försla­var och leder till död.

Abraham tvivlade inte på det löfte han hade fått av Gud. Han var förvissad om att Gud både ville och kunde infria sitt löfte. Paulus säger att han därmed ”räknades som rättfärdig”. Men denna rättfär­dighet var inte bara en bedömning hos Gud. Något skedde med Abraham. Han blev rättfärdig, har gjordes rättfärdig.

Guds levande och verksamma ord. Skall Jesus, när han kommer, finna någon tro på jorden? I Europa och ett västerland som håller på att förlora sin själ? Så frågar en av den katolska kyrkans kardinaler. Det moderna Europa tycks ha glömt vad hon har fått i det förflutna och vet inte vad hon skall göra med sina materiella och tekniska tillgångar. Människan har tillkämpat sig frihet, men vet inte vad hon skall använda den till. När sedan problem uppstår saknar hon ledning för att lö­sa dem. Utan sanning går friheten vilse. Utan den tro Europa tagit emot blir hennes ledare blinda. Utan Gud finns var­ken sanning eller rätt, Till slut återstår bara - ingenting.

​​​​​​​”Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trod­de”. Abra­ham trodde på löftet om en son, trots att hans höga ål­der ta­lade emot det. Han trodde på den ”Gud som ger de döda liv och ta­lar om det som ännu inte finns som om det redan fanns”. Hans tro över­går i hopp. Längre fram i sitt brev skall Paulus säga att han är stolt över sina lidan­den, ”ty lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp”. Kan lid­an­de föda hopp?

​​​​​​​Enligt dåtida judisk uppfattning fanns det 70 icke-judiska folk. Jesus har inte bara utrustat och sänt ut de tolv apostlarna. I dagens avsnitt berättar Lukas hur ytterligare 70 (eller 72) utses och utrustas för sitt upp­drag. I Apostlagärningarna berättar Lukas hur budskapet skall nå ”till jordens yttersta gräns”. Kyrkan är sänd till alla folk. Herren skickar ut lär­jungarna ”två och två till varje stad och plats dit han själv ämnade sig”. Gregorius den store ser ett mönster.