Kortpredikan 26 februari 2021
Hes 18: 21-28; Ps 130; Matt 5: 20-26
”Herren vill inte syndarens död, utan att han omvänder sig och får leva.” Gud vill att människan skall leva, idag och i evigheten.
Synden är en dödlig sjukdom. Syndarens liv och ”historia” försvagar och tynger ner hennes liv.
Denna tyngande historia kan ”skrivas om”. Det sker när hon genom omvändelse och förlåtelse får del av Guds hälsosamma och livgivande kraft.
Därför är omvändelse ett gudomligt verk. Herren är en läkare som vill bota och hela människan. Han älskar henne med evig kärlek.
Men människan måste samverka med den Guds helande kraft.
Med hjälp av minnet går hon tillbaka till den punkt i sitt liv där hon gick fel. Genom ånger över synden och med en föresats att välja den rätta vägen bereder hon mark för Guds helande och livgivande kraft.
Detta heliga samarbete ”skriver om” hennes historia. Den begångna synden förlorar sin makt över henne. Guds livgivande och nyskapande kraft botar henne.
Det gäller också olika brott mot femte budet, ”du skall icke dräpa”: vrede, okvädande, förbannelser.
Vrede är ofta en svårbotad sjukdom som tynger människan. Hon behöver mycket bön om Jesu milda kärlek för att leva i försoning.
Ovilja att försonas är en dödlig sjukdom. I en konflikt måste ”allt som ankommer på henne” vara uppklarat innan hon närmar sig Herrens altare.
Det är vad fridshälsningen före kommunionen uttrycker. Vi ber om och lovar det i varje Fader vår: ”Förlåt oss, såsom ock vi förlåter.”
Den som bär på oförsonade synder mot sin nästa får betala ”till sista öret”. Antingen här i tiden där han får ”släpa” på sin skuld genom dåligt samvete; eller i skärselden om det var en mindre skuld; eller för evigt om det var en allvarlig och medveten oförsonlighet.
Genom Kristi död och uppståndelse är vägen öppnad för att leva i förlåtelse, försoning och frid.
”Herren vill inte syndarens död, utan att han omvänder sig och får leva.”
pater Ingmar Svanteson
