Kortpredikan 25 februari 2021
Est Gr C: 12, 14-16, 23-25; Ps 138: 1-3, 7c-8; Matt 7: 7-12
”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas.” En intensiv uppmaning till bön.
Uppmaningen följs av ett enormt löfte om bönhörelse. ”Den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.”
Ester hade utvalts till drottning för den persiske konungen. Hon var den enda bland judarna som kunde vädja för sitt folk när det hotades av förintelse, men att själv ta till orda inför kungen var förenat med livsfara.
Därför vänder hon sig först till Gud: ”Hjälp mig som är ensam och inte har någon annan än dig, Herre”. Hon ”påminner” Gud om hur han har utvalt detta folk före alla andra folk.
När Jesus uppmanar sina lärjungar att be ”påminner” han dem om att en far inte vägrar att ge sitt barn vad det behöver och ber om. ”Skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?”
Varför denna intensiva uppmaning till bön? Gud vet ju redan vad vi behöver. Är bön något mera än vad bedjaren hittills har tänkt sig?
Paulus säger att de troende inte vet hur de skall be innan de egna orden tystnar och Anden ber i henne.
Bönen blir en luttring och en ”framkallningsprocess” som blottlägger människans totala beroende av Gud – och därmed hennes obegränsade möjligheter till bönesvar.
Nybörjaren får de bönesvar hon behöver. När bedjaren växer till tycks Gud ofta dröja med svaren. Han vill ge henne något mera och större. Bedjaren skall växa till och själv förvandlas till större likhet med sin Herre.
Den heliga eukaristin firas i bönens form. Eukaristin är både bön och bönesvar. Bönesvaret, den heliga kommunionen, förvandlar kommunikanten till honom som vi tar emot.
Uppmaningen till bön är Herrens sätt att dra människan till sig för att förvandla henne.
När bönen helt uppfyller hjärtat är också bedjaren förvandlad.
pater Ingmar Svanteson
