Kortpredikan 16 februari 2021
1 Mos 6: 5-8; 7: 1-5, 10; Ps 29: 1a-2, 3ac-4, 3b, 9b-10; Mark 8: 14-21
Berättelsen om Noa kan man avvisa som enbart en myt. Samtidigt finns den i vår kulturs kollektiva minne och kan få oväntad relevans, inte minst när oron för klimatet antar apokalyptiska dimensioner.
Efter berättelsen om syndafallet och det första brodermordet beskrivs hur människorna sjunker allt djupare i synd och ondska.
Deras hjärtan beskrivs som onda. Hjärtat är i bibeln platsen för både känsla, förnuft och vilja. I hjärtat avgörs människans öde.
Gud beskrivs på ett alltigenom mänskligt sätt. Inte för att dra ner honom på ett mänskligt plan, men för att tala ett språk som människan förstår.
Ändå är detta inte slutet. ”Noa hade funnit nåd för Herrens ögon.” En liten rest skall räddas och en ny mänsklighet skymtar fram.
Thomas Merton frågar hur många det finns som ser tingen som de verkligen är. Det måste, enligt honom, finnas en eller två för att inte universum skall falla sönder.
Noa beskrivs som den ende med ett ofördärvat och rättfärdigt hjärta. Han måste vara en profetia om Kristus. Paulus skall kalla honom den nye Adam, upphovet till en ny mänsklighet.
Ingen förstår vad Noa håller på med när han bygger sin ark. Också Jesu lärjungar hade svårt att fatta och förstå vad deras Mästare säger. ”Kan ni inte se fast ni har ögon och inte höra fast ni har öron? Har ni glömt hur jag bröt de fem bröden åt de fem tusen?”
Våra monastiska fäder säger att blicken fördunklas när lasterna får överhanden, inte minst upprördhet och bekymmer.
Låt oss be att våra hjärtan renas och frimodigheten återvänder. Så att vi ser, ser vem som har makten och att Herrens nåd är starkare än ondskan.
Redan profeten hade sagt: ”Herren på sin tron befallde floden att komma, och Herren tronar som konung i evighet”.
pater Ingmar Svanteson