Predikningar

Martyrerna i Uganda, Charles Lwan­ga och hans följeslagare gav kyrkan nya afrikanska martyrer. Året var 1886. De förenas med dem från den tidiga kyrkans tid, vilka prisas av Augustinus och Chry­sostomos. Påven Paulus VI förundrades över detta när han helgonförklarade dem 1964. I vår tid utökas skaran afrikan­ska martyrer nästan varje dag.

Det största löftet. Vem kan överbjuda det löfte som Jesus ger sina lärjungar i avskedstalets sista ord? Det sker innan de går ut i Getsemane och Jesus överlåter sig åt Faderns vilja. Han talar med sin himmelske Fader och ber att den kärlek som finns mellan de två, Fadern och So­nen, skall vara också i hans lärjungar, ”för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem”. Faderns kärlek till Sonen är den helige Ande. Jesus lovar att den kärleken skall vara i hans lärjungar. Hans apostel skall senare bekräfta det: ”Guds kärlek har ingju­tits i våra hjärtan genom att han har gett oss den helige Ande”.

Justinus Martyren (d. 165) är en av kyrkans första s.k. apologe­ter. Med förnuftiga argument försvarade han tron mot förvräng­ning­ar och kyrkan mot ont förtal. Han visste vad som väntade när han fördes inför den romerske pre­fekten och uppmana­des att”offra till gu­dar­na”. Han vittnade med glädje om san­ningen, trots att det kos­tade ho­nom livet.

Marias besök hos Elisabet är en ikon. Två kvinnor möts. Olika generationer, olika kallelser, olika förbund, men de ser och hör varandra. De överträffar var­andra i ömsesidig aktning. Benedictus säger att de yngre skall ära de äldre, de äldre älska de yngre. Ibland räcker det med ett leende, eller ett vänligt ord...De omfamnar och bekräftar varandra i ett genuint mänsk­ligt möte, fullbordat av en helig kyss, den helige Andes in­segel.

Triumfens dag - för människan. En av kyrkans lärare (den salige John Henry Kardinal Newman) kallar denna dag en triumfens dag - en triumf för människan. Ingen dag, ingen Nobelfest, ingen mänsklig bragd, kan sä­ga något större om människan än Kristi Himmelsfärds dag. Ty, säger han, denna dag steg människan upp till himlen.

Paulus förkunnar evangeliet i Athen, för den grekis­ka världen, för dem som var "noga med religiösa ting". Han knyter skickligt an till deras intresse. Till en början får han ock­så deras uppmärksamhet. De förstår att Gud inte bor i tem­pel byggda av människohand. Gud är inte bara stör­re. Han är Ande. "I honom är det vi lever, rör oss och är till." Så långt lyssnar de med intresse och uppmärksamhet.

Anden, Hjälparen, skall ”visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är”. Ordet ”visa” är ett starkt ord, som snarast betyder ”överbevisa, demonstrera”. Det är ingen logisk ”överbevisning”. Snarast en ”bevisning” i handling och genom märkliga gärningar. Vi hörde om en sådan ”överbevisning” i första läsningen. Paulus hade befriat en slavflicka från hennes spådomsande och därmed berövat hennes äga­re deras inkomster. De hetsar upp folket mot Paulus och Silas. Dessa pryglas och sätts i fängelse.

I början av Europas evangelisering möter vi en frimodig och driftig kvinna, Lydia. Hon sålde purpurtyger och hörde till de gudfruktiga. När hon lyssnade på förkunnelsen "öppnade Herren hennes hjärta så att hon tog till sig det som Paulus sade".Det är den ”Sanningens Ande”, som vittnar om Jesus. Utan Anden förblir det bara ord. Lydia hörde till ”de gudfruktiga”, som drogs till den mosaiska förkunnelsen. Marken var beredd.