Predikningar

Den helige Antonius ville ge sitt liv som martyr, men blev lärare och folkpredikant. Han avslöjade sin tids irrlärare och kallades ”here­tikernas hammare”. Numera letar han reda på bort­tappade saker. Till det människan tappat bort och förlorat hör synförmågan. Hon ser inte det hon är ska­pad att se, ”Herrens härlighet”. När hon återfår sin synförmåga blir hon inte bara seende, utan också lysande. Hon ”förvandlas och förhärligas” av det hon ser. Aposteln kallar det ”frihet”.

Paulus jämför de två Förbunden. Han gör det genom att kalla det första något stort, men det andra kallar han större, det första starkt, det and­ra starkare. Det kan hos Paulus ibland låta som en kontrast, där det första måste avvisas och ersättas för att ge plats för det andra. ”Bok­staven dödar, men An­den ger liv.” Så har man ofta i historien uppfattat för­hål­lan­­det mellan de två Förbunden.

Barnabas var ”en god man, full av helig ande och tro”. Han kände igen Guds verk i det som hände bland hedningarna i Antiochia och han blev nära medarbetare till Paulus. Han kunde ”ge som gåva vad han hade fått som gåva”. Inte ”guld eller silver eller koppar”. Han kunde ge det han tagit emot­: ”helig ande och tro”, som hade förvandlat honom och gjort honom till ”en god man”. Han hade börjat med att låta sig själv evangelise­ras. Han kunde: ”Bota sjuka, väcka upp döda, göra spetälska rena och driva ut demo­ner."

Den saliga jungfru Maria har fått titeln Kyrkans moder, eftersom hon födde Kristus, Kyrkans huvud, och denne på korset gjorde henne till moder för alla återlösta. Den helige påven Paulus VI bekräftade högtidligt denna titel i sitt tal till fäderna vid Andra Vatikankonciliet 21 november 1964 och stadgade att ”hela det kristna folket med tanke på detta ljuvliga namn nu skulle växa i sin vördnad för Guds moder”.

Guds väldiga gärningar – genom den helige Ande. Fortfarande önskar många svenskar varandra ’glad pingst’ - även om de inte tror på Gud eller har vaga begrepp om den Helige Ande. Kanske har det med gamla minnen av konfirmation eller bröllop att göra, eller med våren och grönskan. En blom­man­­de rhododend­ron väcker nå­got till liv i själen. Vi sjöng det i psalmen: ”Du, Herre, sänder ut din an­de, du förnyar jordens ansikte”.

I denna mässa, dagen för Pingstdagen, fullbordar vi läsningen bå­de av Apostlagärningar­na och av Johannesevangeliet. Påsken fullbordas genom Pingsten. Vi kan se påskens ”beroende” av pingsten i det svar av Jesus som Petrus får på sin fråga hur det skall bli med Jo­han­nes: ”Vad rör det dig? Du skall följa mig.” De var bröder, förenade i samma tro och uppdrag. Ändå hade de olika uppgifter där det ge­mensamma inte uteslöt det högst per­son­liga.

Paulus har yrkat på att få sin sak avgjord av kejsa­ren. Det är inte envishet. Han hade fått höra av Her­ren: ”Var inte rädd. Så som du har vittnat om mig i Jerusalem måste du också vittna i Rom”. Paulus vet att det ingår i en högre plan. Petrus får höra något liknande: "När du blir gammal, skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill".

Det finns skäl att tacka för vårt land, vårt språk och vår historia, för na­tur och kultur, för fred och frihet. Inte minst Skåne har i gångna tider hemsökts av ödesdigra krig. Låt oss be för vårt land! Till vår historia här i Skåne hör premonstratenserna, vars grundare Nor­bert av Xanten (d. 1134) vi firar idag. Redan 1155 byggde hans bröder klostret i Tu­ma­thorp utanför nu­var­ande Simrishamn och ver­kade där nästan 400 år.

Bonifatius var ivrig både att leva som munk och att för­kun­na som mis­sionär. Han dog som martyr år 754 och räknas som Tysk­lands apostel. Kyrkan är ett skepp, säger han, som ständigt ska­kas av pröv­ningarnas vågor. ”Hon får inte överges, hon måste sty­ras.” Pauli avskedstal till de äldste i Efesos förmedlar den apostoliska läran, den s.k. lärosuccessionen, till nästa generation. De skall vara ”herdar för Guds församling”. De troende skall kunna lita på att deras herdar re­presenterar den Gode Herden, både i lära och liv.

Paulus tar avsked av de äldste och de troende i Efesos. Det har avgörande likheter med Jesu eget avskedstal. Paulus vet att bo­jor och lidanden väntar honom, men han säger det inte uppgivet. En frihet skymtar fram. Hans liv har inte längre något värde för honom: ”jag vill fullbor­da mitt lopp och det uppdrag som jag har fått”.