Predikningar

Redan femton dagar efter uttåget ur Egypten knotar folket. Att den hungrige ber om mat är ingen synd, men i folkets knotande finns något mera, en förebråelse och en förmäten tan­ke. Människan tror sig veta bättre än Gud om vad som är bra för henne. Därför säger Bene­dictus: ”Detta är vår främ­s­ta maning att bröderna skall leva utan att knota”.Gud ger folket vad det behöver, men på sina villkor, ”varje dag så mycket som behövs”.

Eftersom den heliga Birgitta i Sverige firas i oktober firar vi ett annat av dagens helgon, den helige Johannes Cassianus (d. ca 430). Genom sina skrifter har han spelat en vägledande roll för det andliga och asketiska livet i både öst och väst, också indirekt genom Be­ne­dic­tus regel, där han ofta finns ”mellan raderna”.

I Höga Visan söker bru­den sin brudgum. Först utan att finna honom. Hon fort­sät­ter att söka - och finner sin älskade. Maria från Magdala kan inte låta bli att söka sig till graven. När hon finner den tom skyndar hon sig att berätta det för apostlarna. Själv fortsätter hon att söka. Hon gråter utanför graven. Hennes gråt för­blin­dar hennes ögon. Hon känner inte igen den som står där. Hon tror det är trädgårds­vakten.

Bara en sak behövs. Det är inte svårt att förstå Martas reaktion. Hon för göra allt arbete för den inbjudne gästen, medan hennes syster Maria sitter vid Jesu fötter och ”bara” lyssnar. Till slut ställer sig Marta framför Jesus och förebrår honom: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Men Jesus ger det kärva svaret: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och o­ro­ar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne”.

"Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den rykan­de veken." Profeten Jesaja formulerar det, Matteus känner igen profetian i Jesus och Benedictus ger det som vägledning till sin abbot. Predikanten hörde till de bröder som denna dag för 44 år sedan fick avlägga de bene­dik­tinska löftena (professen). Det skedde i Ös­tanbäcks kloster i Svenska kyrkan och högtiden firades som pro­feten Elias dag, enligt östlig tradition.

Påskalammsmåltiden instiftas. Det sker strax före uppbrottet från Egypten. Författaren summerar: ”Detta är Herrens påsk”. Herren håller dom över ”Egyptens alla gudar”, vilket betyder domen över de on­da makterna. De vars dörrar är bestrukna med påskalammets blod räddas och förs ut i friheten. De som deltar skall vara ”omgjordade kring höfterna, ha skor på fötterna och stavar i händerna”, beredda till upp­­­brott. De är beskyddade, men kallade till uppbrott.

Med Mose som redskap griper Gud in för att rädda sitt folk. Han står för sina löften till folkets fäder Abraham, Isak och Jakob. Men denne Gud är långt mer än en stamgud eller mänskliga tankar om Gud, inte heller bara en Gud för Israels barn. Hans namn, ”JAG ÄR”, avslöjar att han är alltings Skapare och Herre, den en­de sanne Guden. Hela tillvaron har sin yttersta orsak i honom, som själv är utan orsak. Han är den som ”ÄR”.

”Jag vill gå dit bort och betrakta den underbara synen och se varför busken inte brinner upp. ”Mose ser att busken brinner av elden, utan att busken förtärs. Det är inte bara en ovanlig syn, den är också underbar. Den loc­kar Mose att gå närmare för att betrakta den. Det tvingar honom att dra skorna av fötterna. Det är helig mark.

”När de ödmjuka ser det, skall de glädja sig.”Mose räddas ur Nilflodens vatten, för att senare rädda folket ur slaveriet. Han fostras och får undervisning vid Faraos hov, för att senare kunna leda folket. Mose liv står under Guds ledning och försyn. Men alla ser inte. Den landsman som hade gjort orätt och förmanas av Mose känner sig kränkt och reagerar i upprört högmod: ”Vem har satt dig till hövding över oss?”

”Jag har inte kommit med fred utan med svärd.” Jesu ord förvånar. Har han inte kommit för att ge världen frid? Orden är riktade till en värld som ockuperats av den onda makt­en. Vi lever i en fallen värld. Johannes säger att världen är ”i den ondes våld”. Svärdet behövs för att befria dem som lever under ockupationsvillkor. Det började redan i Egypten, när Israels barn upplevdes som ett hot och därför blev förtryckta. Det är en bild för de onda mak­ter­nas förtryck.