Predikningar

"Ni är inte längre gäster och främlingar… ni har ert hem hos Gud. "Alla människor behöver ett hem. Många konflikter mellan folken handlar om rätten till ett hemland. Det gäller inte bara geo­grafi, ekonomi och politik utan bottnar i något djupt mänskligt. Kyrkan har sett det berättigade i en sund patriotism och kärlek till fosterlandet. Som en utvidgning av sitt stöd för familjen.

”Fly för ditt livs skull!” Lot var räddhågad, vankelmodig och hade svårt att fatta beslut. Det hade kunnat kosta honom livet. Men Gud ”tänk­te på Abra­ham” som hade bett Gud skona Sodom och Gomorra för de rätt­färdigas skull. Normalt är det ingen dygd att fly. Tvärtom! Men det finns situatio­ner och miljöer som utsätter den oerfarne för frestelser han inte kla­rar av utan att falla i synd. Sajter på nätet, upprörda diskussio­ner, etcetera, där maningen gäller: ”Fly för ditt livs skull!”

Jesus prövar dem som vill följa honom men som har blan­dade motiv: "...låt de döda begrava sina döda". Han förvarnar om det svåra: "...inget ställe att vila sitt hu­vud". Konkret till­ämpas detta i Benedictus sätt att pröva no­vi­serna. Men i Abraham gör Jesus något mera, han vädjar för dem, vars ”synd är mycket svår”.

Vägen till frihet. Frihet står högt i kurs i västerlandet. Kanske allra högst på skalan. Men när Jesus i evangeliet kallar människor att lämna allt för att följa honom - vart tar då friheten vägen? Många i en äldre generation har lämnat den krist­na vägen för att de upplevde den som förslavande. Frågan är om de gjor­de uppror mot en vrångbild. I andra läsningen hör vi hans apostel säga: ”Till frihet har Kristus befriat oss”.

Den apostoliska kyrkan är byggd med gudomlig kraft. Men Gud bygger sin kyrka med människor. Har det någonsin tagits större risk? Petrus befrias ur fängelset av en ängel, men i bakgrunden var det församlingen som bad ivrigt för honom. Petrus lyder ängelns befallning men tror först att det är en dröm eller en syn. Först när han sansat sig ”vet han” att Herren har räddat honom. Paulus säger om sitt liv: ”Herren bistod mig och gav mig kraft”. Han har utstått mycket och tvekar inte att räkna upp sina insatser och allt han utsatts för. Guds kraft visar sig i hans svag­het, men utan att han kapitulerar.

Alla bibelns profetior, bilder och utläggningar om Guds kärlek kon­cen­treras i en dramatisk händelse. Soldaten sticker sitt spjut i Jesu hjärta och därur rinner det fram blod och vatten. Gud lönar det hög­sta onda med det högsta goda. Jesu mänsk­liga hjärta är oupplös­ligt för­enat med Guds hjärta. Där­för ser Kyrkan Guds kärlek i Jesu hjärta.

Guds barmhärtiga försyn - att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud - det är vår tro. Guds ledning av allt eliminerar inte människans frihet. Män­niskan kan sabo­tera allt, också försynen. Och då räcker det inte ens att man har gjort underverk i Jesu namn.

Abram klagar: "Jag går ju barnlös bort. Mig har du inte gett någon livsfrukt". Herren ger honom ett enormt löfte: "räkna stjärnorna... så skall din säd bli". Abram trodde på Herren, men ber om ett tecken, och upp­­manas att bära fram ett offer. Rovfåglar angriper de slak­tade djuren och Abram får driva bort dem. En för­skräckel­se och ett stort mörker kommer över honom. När det blivit alldeles mörkt ser han en flammande låga. Då sluter Herren ett förbund med Abram.

Legenden säger att S. David var benediktinmunk i Munktorp på 1000-talet. Han firas som Västmanlands apos­tel. Historikerna är tveksamma, men ibland har legender visat sig rymma mera än vad det skeptiska ögat ser. "Vill du åt vänster, så går jag åt höger, och vill du åt höger, så går jag åt vänster."

Profetens kallelse är kanske den svåraste av alla. Han har inget val. Han är utvald utan att vara tillfrågad. När han klagar, får han inget gehör, inte heller i sitt eget in­ner­sta - så länge han ”talar sanning i hjärtat”. Profeten avvisas av de flesta. Och när han tas emot upphöjs han lätt utöver det han är värd. De första munkarna kände igen sin kallelse i profeternas. När den helige Benedictus byggde två kapell på Monte Cassino, vigde han det ena åt Johannes Döparen. På iko­ner i kloster ser man honom ofta tillsammans med Ma­ria vid korset.