Predikan på Kyndelsmässodagen, Herrens frambärande i templet 2020

Vad svarar du på Ljusets frågor?

Mal 3:1-4; Ps 24; Heb 2:14-18; Luk 2:22-40

Kära systrar och bröder i Kristus,

För antikens judendom var Jerusalems tempel världens viktigaste plats. Där bodde Herren mitt i sin skapelse, där kunde människor möta Gud och återupprättas i tjänsten för hans vilja. Templets liturgi uttryckte hoppet om att Israels folk skulle bära Guds ljus till alla världens folk för att Gud skulle etablera sitt eviga rike av fred och rättvisa, med början i den här skapelsen och slutligen fullkomnad i en ny.

Men Israels profetiska tradition kom stegvis alltmer att kritisera folket för att ha vänt ryggen åt den rätta tillbedjan av Gud. Templet med dess liturgi hade förlorat sin andliga betydelse och prästerskapet korrumperats av politik och statusjakt. En av profeterna, Hesekiel, drog slutsatsen att Guds härlighet hade lämnat templet.

Som vi hörde i första läsningen från profeten Malaki, i samma profetiska tradition, lovar Gud emellertid att han en dag ska ”komma till sitt tempel” igen, och ”rena” och ”luttra”, dvs förädla, sitt folk så att det ska kunna ”bära fram offergåvor åt Herren i rättfärdighet” och Guds ordning slutligen, som tänkt genom Israel, ska kunna genomsyra världen.

Jesus Kristus är föreningen mellan gudomligt och mänskligt. Genom honom upprättar Israels Gud slutligen en gemenskap med alla människor som vill tro. Och det är ju precis detta som Symeon i evangeliet ser. Det är inte bara Gud som fysiskt kommer in i sitt eget tempel av sten, utan det nya, sanna, levande och eviga templet, som Jesus senare ska beteckna sig själv och sin kropp, som blir synligt och tillgängligt för alla. Symeons förkunnelse sammanfattar därmed alla profeter.

Genom att komma till sitt tempel som människa, ”i allt … lik” oss, som andra läsningen ur Hebréerbrevet uttryckte det, agerar Gud både som den som vill frambära ett offer, dvs som en präst, och som själva offret i vilket andra kan delta genom tro. Ett sant offer, olikt alla andra som bara varit symboler, och som nu ska åstadkomma sitt syfte: försoning och delaktighet i Guds eviga liv, med start här och nu.

Därmed ser vi det inre sambandet mellan dagens fest och den Heliga Eukaristin där det sanna, enda och slutliga offer som Jesus Kristus gjort blir närvarande, inte symboliskt utan verkligt när vi offrar bröd och vin, för att nära oss andligt, så att vi stegvis dras in i Sonens gemenskap, kommunion, med Fadern i Helig Ande. Och så allt bättre kan erbjuda det vi har och är i tjänst för hans rike.

”Eukaristi” är grekiska för ”tacksägelse”. Och det är precis vad Hanna i evangeliet uttrycker. Inte bara genom sitt prisande av Gud utan också för att hon, som vi hörde, ”tala[r] om barnet för alla”. Och så förstår vi att det finns en fortsättning på mottagandet av Herren så som han ständigt ger sig själv till oss i Eukaristin, som materia till vår materia, genom vår tids tempel, Kyrkan: Mission, evangelisation, att berätta om honom för alla, genom våra ord och handlingar. Det är vad han vill att vi gör!

Kyndelsmässodagens frågor till var och en av oss är därför: Hur samverkar jag med Ljuset för att ge det tillgång till, och kunna omvandla, fler områden i mitt liv? Och var, och hur, kan jag stegvis bättre reflektera detta ljus – Kristus – i världen? Särskilt när det kräver uppoffringar och gör mig impopulär? Dvs kallar mig att följa honom, universums Herre, som trädde in i sitt tempel som ett barn, och som senare, som ”ärans konung”, för att tala med responsoriepsalmen, blev krönt på ett kors?

                                                                                                                  pater Thomas Idergard