Kortpredikan 17 februari 2020
Jak 1: 1-12; Ps 119: 67-68, 71-72, 75-76; Mark 8: 11-13
Under två veckor skall vi lyssna till Jakobs brev, sannolikt skrivet av Jakob den Yngre, urkyrkans ledare i Jerusalem. Brevet är en slags rundskrivelse till ”de tolv stammarna i förskingringen”, judekristna som skingrats från Jerusalem.
”Skatta er lyckliga, när ni utsätts för prövningar.”
Det kan låta som uppmaning till självplågeri, men den är realistisk och den ger hopp.
Den förutsätter tro. Tron att Herren styr och leder mitt och världens liv. Också när allt tycks peka på och kännas som motsatsen.
I prövningen behövs uthållighet. Inte gripas av panik eller fly till sängen, tröstätande, mållöst surfande etcetera. Uthålligt hålla fast vid goda gärningar. Jakob talar om ”fullkomliga gärningar”. Åtminstone inte lämna den vanliga goda ordningen.
Tvivel och otro kastar sådant överbord. Tvivlaren ”liknar en våg som drivs och jagas av vinden”. Han är ”tvehågsen och vacklande”. Motsatsen till den uthållighet som behövs.
De troende behöver inte se klart. Det är en tröst. Därför anbefaller Jakob bön om vishet, ”som Gud ger åt alla utan förbehåll och förebråelser”.
Bön om klarsyn, insikt och vishet gör skillnad. Bön och uthållighet är en oslagbar kombination. De öppnar dörrar, lägger ord i vår mun, visar en väg, där vi tidigare bara såg mörker.
Bönen om vishet är något annat än det krav på ”tecken” som fariséerna ber om. De satte Jesus på prov. De saknar helt tro och vill få sin otro bekräftad. Jesus försöker inte övertyga dem. Han lämnar dem.
Jakob kallade dem ”lyckliga” som håller ut i prövningen. Redan psalmisten har sagt det: ”Det var mig gott att jag blev tuktad. Låt din godhet vara min tröst.” Prövningar är människan till större hjälp än framgångar.
Vi firar och övar oss i hemligheten i varje eukaristi. Vi förenar våra prövningar med Herrens prövning, lidande och överlåtelse, och låter oss förvandlas.
”Skatta er lyckliga, när ni utsätts för prövningar.”
pater Ingmar Svanteson
