Den protestantiska undersökningen av övergrepp avslöjar den Synodala vägens strukturteser som ohållbara
”Med en jämförelse av den evangeliska Forum-Studie går det att fastslå att Synodalmötets texter innehåller allvarliga felbedömningar. Det handlar om missriktade tillvägagångssätt och orienteringsåtgärder som framkommit på den Synodala vägen.” Gästledare av Hubert Hecker.
Hannover-Bonn (kath.net). EKD (Evangeliska kyrkan i Tyskland, övers. anm.) framstår som desillusionerad. Den i slutet av januari i Forum offentliggjorda undersökningen av övergrepp har raserat protestanternas illusioner att det hos dem, som ”en bättre och mer broderlig Kyrka”. förekommit klart färre övergreppsfall än i den katolska, ”klerikalt-hierarkiskt” uppbyggda, Kyrkan.
Men nu måste också majoriteten katolska biskopar och lekmannaföreträdare genomgå desillusioneringens syrabad. De har på den Synodala vägen vårdat sig ömt om den evangeliska självtuktens spegelbild, och velat växa ur den specifikt katolska kyrkostrukturens sexuella skadliga missbruk, en struktur som just därför måste reformeras. Inte heller detta antagande stämmer med verkligheten och resultaten måste, enligt Forum rapporten, motbevisas.
Teserna måste baseras på två punkter och förtydligas och styrkas.
1. Jämförelsen med Forumrapporten visar på felbedömningar gjorda av den synodala vägen
När alla den Synodala vägens antaganden och härledningar ställs mot den evangeliska Forum rapporten (ForuMs-Studie), visar sig följande desillusionerande iakttagelser:
• Det som Synodaldeltagarna i katolska maktstrukturer trott sig se orsakerna till övergreppen har protestanterna med sin ”hierarkifattiga” kyrkostruktur sedan länge nedmonterat. Utan dessa påstådda strukturella orsaker till övergreppen måste de evangeliska övergreppsanklagade pastorernas antal, enligt rapporten, ligga väsentligt under de katolska klerkernas. I själva verket ligger antalet klarlagda övergreppsfall på 1402 protestantiska pastorer bara i ringa grad under de 1429 som i MHG rapporten står för de anklagade katolska stiftsprästerna.
• De som vandrar den Synodala vägen tror att krav på och kontroll av blivande klerikala ämbetsbärare kan få till stånd ett effektivt skydd mot missbruk av makt och sexuellt ofredande. Vad som måste ingå är någon form av regelverk för rätten att vara delaktig i lednings och urvalsprocessen. Hur ser det då ut på den protestantiska sidan? Man väljer och kontrollerar sina pastorer och kyrkoordföranden som tidigare. Relationerna mellan troende och ordinerade beskrivs i Forumrapporten som i princip ”öppet deltagande”. Den evangeliska kyrkans strukturer som ”icke hierarkiska, broderliga och delaktighetsgrundade” har inget samband med och inte förändrat de jämförelsevist höga siffrorna för sexuellt utnyttjande.
• Majoriteten lekmän på Synodala vägens möte är övertygade om att en omfördelning av makten, från klerkerna till lekmännen, strukturellt skulle leda till färre övergrepp och ofredanden.
Rapporten konstaterade att antalet anklagade och offer för sexuellt ofredande inom området var nästan dubbelt så högt som för de ordinerade pastorerna. Antagandet är uppenbarligen en felbedömning som resultaten i Forumrapporten (ForuM-Studie) visar. I motsats till MHG- Studien (Universiteten i M(annheim)-H(eidelberg)-G(ießen, övers. anm.) hade det diakonala området också ingått i forskningen.
• De höga övergreppssiffrorna på den evangeliska kyrkans diakoniområde avslöjar en ytterligare svaghet i Katolska kyrkans förklaringsmetod. Om man bara riktar in sig på klerkers sexuella övergrepp, kommer kyrkliga lekmannamedarbetares förgripliga sexuella handlingar inom områden som ungdomsarbete, förvaltning, Caritas och katolska skolor, att mörkas, som om det inom lekmannaområdena inte skulle kunna finnas tillfällen till sexuellt våld. Det är också ett slags cover-up som på den Synodala vägen av lekmannamajoriteten godkänts till fördel för övergreppspersoner.
Ensidigheten visar sig i det synodala handlingsprogrammet: ”Förebyggande av sexualiserat våld, ingripanden och förhållningssätt till förövarna i den katolska kyrkan”.
”Handlingsprogrammets blick riktas konsekvent mot manliga klerker”, sägs det på sidan 2. Detta tunnelseende visar sig när man ”röstar om hur man ska hantera identifierade gärningsmän”. Det är bara för dömda präster som den ansvarige biskopen ska besluta om terapi och ge den möjlighet att fungera, medan en sådan av integritetsskäl inte förutses för skyldiga lekmän (punkt 7).
Bara anklagade klerker skall anvisas en ”Fall-Manager” (Tjänst för att förebygga riskbeteenden, övers. anm.), som ska övervaka och kontrollera behandlingskraven och hans karriärväg (punkt 8). Med sådana begränsade stödåtgärder, som inte ens berör skyldiga lekmän, uppnås inte ”den säkra plats för barn och unga i Kyrkan” som förebyggandet åsyftar.
Underhandsrapport: Med en jämförelse med den evangeliska Forumstudien (ForuM-Studie) kan man konstatera att sistnämnda handlingsprogram från Synodala vägens stora möte innehåller felaktiga bedömningar. Texten visar på vilseledande riktmärken i närtid och oriktig framförhållning för den Synodala vägens framtid. Man bör därför ta bort dem ur verksamheten som vetenskapligt ohållbara och kyrkligt vilseledande.
2. Vigningstjänsten och celibatet skall inte uppfattas som grogrund för otillbörliga övergrepp
Professor Thomas Großbölting har varit projektledare i Forumrapporten (ForuM-Studie) och tidigare forskat på sexuella övergrepp i Katolska kyrkan. I en jämförelse mellan de båda forskningsområdena säger han följande i en intervju i Publik Forum:
”Det som förvånade mig var hur snarlikt sexuellt våld yttrade sig i den katolska kyrkan och i den evangeliska. Jag har varit forskningsansvarig när det gäller stiftet Munster och ägnat mig åt den specifikt katolska klerikalismen som riskfaktor. Men nu måste jag erkänna: det tycks inte spela någon roll om det handlar om en vigd präst eller en ordinerad pastor i en luthersk eller reformert församling. Den själavårdande, pastorala, makten i de båda kyrkorna ser ganska lika ut, oberoende av de teologiska förutsättningarna.
Uttalandet av en så kompetent forskare ställer Synodaldokumentationens ”Prästens liv idag” i ett helt nytt ljus. Grundtexten i Synodalforum II betraktar den ”specifika katolska riskfaktorn klerikalism” som orsak och centralt som ”bidragande till handlingar av sexuell natur och andra former av övergrepp”.
Ur dessa grundantaganden följer sedan den patetiska rekommendationen, ”Klerikalismen måste övervinnas!” som vilseledande färdriktning för att övervinna sexuellt utnyttjande i Kyrkan – en ineffektiv och dum slutsats efter de ovan nämnda insikterna.
Till de vidare feluppfattningarna i texterna hör också de nedsättande omdömena om vigningen till präst och om prästämbetets sakrala makt som skulle vara bidragande till missbruken och övergreppen. Till slut övergår synodaltexten till ett ordflöde som försöker fördöma det sakramentala prästadömet som en ”inre förblindad, monopoliserad, manligt celibatär, sakralmaktsregim”.
Till slut kommer den kränkande frågan om ”det sakramentala prästadömets nödvändighet” - som en del av övergreppsargumentationen. Den synodala processens fokus på kritik av vigda präster och deras sakrala makt, som i sig skulle vara övergreppsbefrämjande, har sakligt och empiriskt inte någon som helst relevans. Det tycks då inte heller ha någon avgörande betydelse för hur handlingar av sexuellt ofredande uppstår, om det är en vigd katolsk präst eller en ordinerad luthersk pastor, som förestår församlingen (Großbölting).
MHG rapporten hade redan antytt att celibatplikten för katolska präster kunde vara en ”förklaring till sexuella handlingar av övergreppsnatur” och alltså vara en ”möjlig riskfaktor”. Också i detta fall låter Synodaltexten felaktiga faktabaserade påståenden ingå. Den kräver av Vatikanen en öppning i celibatpliktsfrågan – i syftet att förebygga sexuellt utnyttjande. Mot detta resonemang måste ändå framföras att övergreppsstatistiken för de i allmänhet gifta evangeliska pastorerna är lika hög som för de celibatförpliktade klerkerna.
Sedan Großbölting i sin forskning erkänt sitt förargliga misstag i frågan om klerikalismen, måste det finnas höga förväntningar på att Synodalmötet ser sig tvunget att dra tillbaka ”Forumspapier II”. Här finns ju uppenbarligen centrala felbedömningar när det gäller teserna om klerikalismen och om vigningens sakrament för präster.
Hubert Hecker
Översättning till svenska för Katolsk Horisont, april, Göran Fäldt
Inlägget kommer från sidan www.kath.net
Direktlänk till inlägget klicka här
Läs också: Vatikanens uttalanden om den tyska Synodala vägen i en tidslinje
Läs också: Hela texten: Påve Franciskus’ brev om oron över den tyska synodala vägen
Läs ochså: Fyra kvinnor backar ut från den tyska Synodala vägen och menar att den ”tar steget bort från den universella Kyrkan.”
Läs också: Den tyska Synodala vägen: Splittringen har pågått länge
Läs också: Teologen Marianne Schlosser har lämnat den tyska synodala vägen
Läs också: Den tyska krisen, världskyrkan och påven Franciskus
Läs också: Flytande katolicism och den tyska synodala vägen
Läs också: Att motstå tidsandan
Läs också: Öppet brev från nordiska biskopkonferensen till den tyska biskopskonferensen
Läs också: Kyrkan i Tyskland – en institution där kittet inte är tron utan pengarna
Läs också: ”Reformatorernas” osanningar i kyrkan avslöjas av verkligheten