Kardinal Paul Cordes beklagar att Kyrkan i Tyskland smittats av ett ”teologiskt virus”

5
min read

Kardinal Paul Cordes beklagar att Kyrkan i Tyskland smittats av ett ”teologiskt virus”

tis, 10/27/2020 - 09:23
Posted in:
0 comments

Kardinal Paul Cordes (foto: Bohumil Petrik / CNA)

 

Ordförande emeritus för Påvliga rådet Cor Unum säger att biskoparnas ställningstaganden på den ’synodala vägen’ är ohållbara.

Vatikanstaten, Edward Pentin – Vilka är det underliggande orsakerna till den växande klyftan mellan majoriteten av Tysklands katolska biskopar och magisterium? Tyske kardinalen Paul Cordes har sagt till Register i en e-postintervju att Kyrkan i Tyskland håller på att sekulariseras genom ett ”teologiskt virus” som ”infekterar trons sanning” men att han inte håller en schism för trolig.

Emeritusordförande för Påvliga rådet Cor Unum sa att Gud ”inte meddelar nya teologiska budskap till Kyrkan genom historiska händelser eller jordiska behov.” Han sa också att allt som uppfattas som ”tidens tecken” måste tolkas ”i ljuset av Guds eviga Ord”, snarare än tvärtom. Kardinal Cordes som ör 86 år hänvisade också till några kommentarer av påven emeritus Benedikt förra året i allt som rör den tyska kyrkan, att ”det är bara lydnaden och kärleken till vår Herre Jesus Kristus som kan visa oss den rätta vägen.”

Ers Eminens, har ni en känsla av att tyska katolska stift är på väg mot schism?

Må Gud bevara de katolska stiften i Tyskland från en separation från den universella Kyrkan. ”Schism” skulle innebära att de formellt vägrar underordna sig påven eller vara i kommunion med de medlemmar av Kyrkan som står under honom (jfr. CIC Canon 751). Mitt intryck är att något sådant knappast kommer att hända.

Jag kan bland de prästvigda pastorer som har ansvar för läran och disciplinen uppfatta en viss tilltagande skepsis gentemot den ”synodala vägen” som ju påbörjats. Några har redan uttalat sig offentligt medan andra uttalat sin reserverade hållning privat.

Det ohållbara i dessa ställningstaganden som strider mot communio ecclesiarum [kyrklig kommunion] blir allt tydligare när man i framtiden ska diskutera ”vägen”.

Många biskopar kommer då att genomskåda de sinnrika mekanismer som satts i funktion av personerna bakom det hela och försvara sig mot dem. Många bekymrade katoliker kommer också att uppmana att be att de ska försvara den katolska tron. Hotet mot tron i de tyska lokalkyrkorna är inte så klart avtecknat och sällan som formella upprop utan mer subtilt uttryckt. Rötterna finns i ”tidsandan” som Kyrkan i sin moderna utveckling till slut sägs ha öppnat sig för.

Det blir då ”sekularismen” som bestämmer hur vi ska tänka och hur vi ska agera. Som teologiskt virus infekterar det trons sanning. Den skapar en modern hermeneutik för de klassiska begreppen för frälsningen och tar sig in i begreppen med ett tänkande som är sekulärt och empiriskt.  

Vill Ni ge oss exempel?

Det sociala romantiserandet gör Kristi korsoffer i eukaristin till en måltid för publikaner och syndare som alla är inbjudna till.

Jesu råd att leva jungfruligt för evangeliets förkunnelses skull är biologiskt och psykologiskt ohållbart som villkor för prästvigning.

Att auktoritet i predikan och kyrkligt ledarskap skulle vara bindande inför vigningens sakrament är dumt och ett kyrkligt självskadebeteende som motsäger sig självt när det finns så många kvalificerade lekmän. Att vägra kvinnor prästvigningen är en form av diskriminering som i alla andra sammanhang skulle väcka skandal.

Bibelbaserad sexualmoral (om äktenskapet och homosexualiteten till exempel) gör regel av tidsbundna och ofullständiga data och måste omedelbart påverkas av empirisk erfarenhet). 

De nationella biskopskonferensernas undervisande kompetens måste befrias från en biskops solipsistiska egenauktoritet och av det Vatikancentrerade inflytandet (framfört under ett katolskt fakultetsmöte i Münster i maj 2019).

Hur agerar personerna bakom den synodala vägen för att uppnå dessa sekulariserade målsättningar?

Uppenbarligen tror de som organiserar den ”synodala vägen” att de kan klara sig utan 2000 år av Kyrkans strävan att uppfylla Herrens vilja. Hans stora verk i historien kastas bara överbord. Än värre är att de väljer lösningar i enlighet med inomvärldsliga kategorier. Så snart synodorganisatörernas tänkande får visst stöd i teologiska begrepp och attityder når det i bästa fall fram till en viss ecclesiocentricitet.

Det blir då möjligt att kalla problemområden och morallära som sticker ut i Kyrkan för ”tidens tecken”. Här kan vi använda oss av Jesu ord i Lukas 12:54-57 (”Hycklare, jordens och himlens utseende kan ni tyda, men vilken tid det är, varför kan ni inte tyda det? Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?”)

Så konsekreras deras lösning felaktigt av Återlösaren själv, därför att dessa tecken i Herrens ord inte betydde nya uppenbarelser utan att de skulle erkänna Honom som Frälsare. Konstitutionen om den gudomliga uppenbarelsen i Vaticanum II (Dei Verbum) säger oss allt som behövs om förmodade nya betoningar i Guds budskap: ”Denna kristna frälsningsordning (oeconomia christiana), det Nya och slutgiltiga Förbundet, skall därför aldrig förgås, och ingen ny offentlig uppenbarelse är att vänta före vår Herres Jesu Kristi framträdande i makt och härlighet” (4; Katolsk dokumentation, Uppsala 1972) (jfr 1 Tim 6:14; Tit 2:13).

Guds frälsande ord kan därför inte känna till några tillägg som skulle kunna tillföras av människor på grund av nya erfarenheter i livet. Det förblir inneslutet i den heliga Skrift som givits oss en gång för alla och som tolkas av Kyrkans undervisande ämbete som är det enda ur vilket den katolska tron upprätthålls.  

Hur måste katoliker tolka ”tidens tecken”?

Den ”synodala vägen” har uppenbarligen inte gjort några framsteg mot Gud som Räddaren undan det onda och synden. Förbättrade sociologiska strukturer tycks vara allt som behövs för att börja en ny Kyrka. Frälsaren själv och han frälsningsverk saknar fortfarande namn därför att de inte tas i beaktande. Mitt i Kyrkan är ”Gudsförgätenheten” tyvärr uppenbar något som Joseph Ratzinger/påven Benedikt beklagar sig över i så många år.

Vatikanen kan bara besvara en sådan sekularisering av den gudomliga uppenbarelsen och Kyrkans lära med skoningslös klarhet. Varningarna har hittills begränsat sig till själva perspektivet ”vägen”.

De har alltså i huvudsak grundat sig på sådan pastoral praxis som ”vägen” utvecklar. Påpekandena har säkerligen haft sin verkan. Men det var först när påven emeritus Benedikt XVI sände sina varningsrop 2019 som han trodde att katolikerna i Tyskland skulle få hjälp i denna sorgligt felorienterade färdriktning.

Påven Benedikt har inte mycket till övers för försöken att bota symptomen på tillbakagång. Han ifrågasätter de intellektuella, historiska och teologiska orsakerna till det elände som urholkar kyrkorna. Tack vare hans sunda teologiska kunskaper och vakna syn på situationen i samhället erbjuder han välgörande varningar och delar med sig av pastorala lösningar.

Slutligen sammanfattar han alla sina olika reflektioner i en mycket enkel punkt som idag inte kan understrykas tillräckligt kraftigt: ”Vår lydnad och kärlek till vår Herre Jesus Kristus kan visa den rätta vägen… Att vi inte kan återlösas är konsekvensen av att vi är oförmögna att älska Gud. Att lära sig älska Gud är därför vägen till människans återlösning.”

                                                                                      Edward Pentin, 21 oktober 2020

Översättningen till engelska är från det tyska originalet. Översättning till svenska för Katolsk Horisont i oktober 2020 av Göran Fäldt är från den engelska översättningen.

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också ”Reformatorernas” osanningar i kyrkan avslöjas av verkligheten

”Reformatorernas” osanningar i kyrkan avslöjas av verkligheten

 

Läs också Kyrkan i Tyskland – en institution där kittet inte är tron utan pengarna

Kyrkan i Tyskland – en institution där kittet inte är tron utan pengarna

 

De senaste artiklarna

Katolsk Horisont
6/11/2021
Katolsk Horisont
7/09/2021
Katolsk Horisont
7/09/2021