För tjugo år sedan, under den ”långa fastan”[1] 2002, började jag använda uttrycket ”Catholic Light” för att beskriva det fenomen då försök gjordes att frikoppla kyrkan från sin grund, Skriften och Traditionen: en katolicism som inte, med säkerhet, kan tala om vad den tror eller vad som utgör en rättfärdig livsstil. En kyrka med öppna gränser, oförmögen eller ovillig att definiera de idéer och handlingar genom vilka den fulla gemenskapen med Kristi mystiska kropp bryts. Denna inställning av ”Catholic Light” framställdes vanligen som ett pastoralt gensvar till de kulturella utmaningar som sen-modernism och post-modernism ställde kyrkan inför. Ett gensvar som inte präglades av entusiasm utan snarare med en illa dold gäspning.

Jag känner inte till något tillfälle då denna inställning av ”Catholic Light” har lett fram till en sprudlande katolicism, som uppfyller det som påven Johannes XXIII och andra vatikankonciliet gav kyrkan i uppdrag; omvändelsen och helgelsen av världen. Snarare motsatsen då ”Catholic Light” alltid lett till en form av kyrklig skleros. Den katolicism som lever och är vital är den katolicism som omfamnar den symfoni av katolsk sanning som besvarar världens längtan efter en äkta mänsklig frihet och en äkta mänsklig gemenskap. En kyrka av syndare som strävar efter kristen perfektion. Den katolicism som är döende, överallt, är den kyrka som präglas av ”Catholic Light”.

Jag har dock lärt mig den hårda vägen att termen ”Catholic Light” inte låter sig översättas till andra språk. I flera år har jag föreställt mig att den globalt välbekanta produkten från Coca Cola skulle medföra att den oöversättliga termen ”Catholic Light” var lättförståelig, likadant för den av mig senare använda termen ”Catholic Zero” som i frasen ”Catholic Light leder ofrånkomligen till Catholic Zero”. Jag ska bespara er de mest skrämmande detaljerna, men en del nyligen gjorda översättningar av mitt arbete har visat sig vara så felaktiga att jag numera väljer att använda uttrycket ”Liquid Catholicism” (flytande katolicism). Detta syftar till en kyrka som är innehållsligt ”light” och låter sig ledas av den omgivande kulturen och snarare i huvudsak ser sig som en aktör som sysslar med goda gärningar, så som världen förstår goda gärningar.

De ovan nämnda dödsryckningarna av ”Catholic Light” och ”Liquid Catholicism” är nu fullt synliga i den tyska ”synodala vägen”, en flerårig process som domineras av kyrkliga byråkrater och akademiker som verkar vara fast beslutna att återuppfinna katolska kyrkan i en liberal protestantisk form. Nyligen har den synodala vägen gjort försök att använda den kris som avslöjandena om sexuella övergrepp inom kyrkan utgör som ett vapen för att helt ge efter för tidsandan vad gäller könsideologi och moralen kring mänsklig kärlek. Det är viktigt att förstå att den synodala vägens, förutsägbara, kapitulation inför dessa heta frågor är ett symtom på en djupare apostasi som kommer till uttryck i två evangeliskt livsfarliga tankar.

Den första apostasin utgår från, omisskännligt, att gudomlig uppenbarelse i skriften och traditionen inte är bindande över tid. Herren, Jesus, säger att äktenskapet är bindande, den synodala vägen kan ändra det. Paulus och hela den bibliska traditionen säger att samkönade aktiviteter strider mot den gudomliga planen för mänsklig kärlek som inlagts i själva skapelsen av manligt och kvinnligt, den synodala vägen kan ändra det eftersom vi postmoderna människor vet bättre. Två tusen år av katolsk tradition, som befästes av den helige påven Johannes Paulus II 1994, lär oss att kyrkan inte har befogenhet att viga kvinnor till diakonatet, prästerskapet eller episkopatet eftersom detta skulle förvanska Kristi översteprästerliga relation till sin brud, kyrkan. Tidsandan säger att detta är nonsens och den tyska synodala vägen håller med. Detta är den första apostasin: historien dömer traditionen, det finns inga fasta referenspunkter för katolsk självförståelse. Vi bestämmer, inte Kristus.  

Den andra apostasin lär ut den falska uppfattningen att frihet är självstyre. Äkta frihet är inte självstyre. Självstyre är som treåringen som envist bankar på pianot, vilket inte är musik utan snarare ljud (undantaget Mozart). Äkta frihet är musikern som bemästrar pianospelandet (oftast tack vare envist övande), läser och framför musikala partitur (en annan form av regler), därigenom framställande vacker musik. Som den katolska kyrkan förstår det är äkta frihet då man gör det rätta med rätt motiv som en del av en moralisk vana (också känt som en dygd). Äkta frihet är inte fråga om ett val eller något annat uttjatat mantra från tidsandan. Obunden frihet utifrån den egna viljan är ett självpåtaget slaveri. Äkta frihet är ett frigörande genom moraliska sanningar för det goda och det vackra.

Flytande katolicism är allenarådande i diskussionerna inom den tyska synodala vägen. Resultatet kommer inte bli evangelisk förnyelse utan endast ytterligare övergivande av evangeliet.

                                                                                                               George Weigel

[1] En översättning av ”the Long Lent” som är en benämning på den period under 2002 då katolska kyrkan i USA tvingades hantera avslöjandena om utbredda problem med klerikala sexuella övergrepp.

Översättning för Katolsk Horisont, april 2022, Conny Strömberg

Inlägget kommer från sidan www.firstthings.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också: Att motstå tidsandan

Läs också: Öppet brev från nordiska biskopkonferensen till den tyska biskopskonferensen

  Läs också: Kyrkan i Tyskland – en institution där kittet inte är tron utan pengarna

Läs också: ”Reformatorernas” osanningar i kyrkan avslöjas av verkligheten

Läs också: Kardinal Paul Cordes beklagar att Kyrkan i Tyskland smittats av ett ”teologiskt virus”

Läs ochså: Katolsk biskop säger att påven Franciskus är djupt oroad av Kyrkan i Tyskland

Läs ochså: Ökat tryck på Katolska kyrkan att ändra läran att homosexualiteten ’i sig självt är i oordning’