Katoliker från bland andra gruppen Maria 1.0 håller upp plakat som vill mota tillbaka förslagen som lagts fram i den senaste tyska synodalförsamlingen som hölls 9-11 mars.  (foto: Jonathan Liedl/ National Catholic Register).                           

Det ser på avstånd ganska enkelt ut att urskilja den tyska synodala vägens större problem. Man ser de kontroversiella besluten i den process som avslutade sin inledande fas 9-11 mars i Frankfurt med långt framskridna förslag. Här kan nämnas välsignelse av samkönade par, transgenderideologins plats i Kyrkans vardag, kontakt med Vatikanen i frågan om kvinnlig prästvigning, med mera.

Följer vi nu det som tagit form på synodförsamlingens plattform, och går in under den tyska katolska kyrkans övriga kontext i vidare bemärkelse, måste vi understryka att något mycket mer systematiskt och ödesdigert är på gång. Förslagen med de feta rubrikerna är då bara de mer upplösande frukterna.

Rötterna till den synodala vägens problem ligger i hela uppslaget. Det står på en triangulär bas med teologisk öken, tvångsmetoder för rätt röstande och stolt olydnadskultur. Resultatet är ett projekt i vilket den Katolska kyrkans universella tro, som kommer till uttryck i katekesen och som troende i hela världen håller för sann, knappast går att känna igen.

Den bristfälliga teologin

De frågor som framförs av den synodala vägen ser annorlunda och divergerande ut ur ett teologiskt perspektiv. Välsignelse av samkönade relationer sammanhänger med den teologiska antropologin och moralläran, prästvigningsfrågan för kvinnor hör hemma i sakramentsläran och ett permanent synodsråd, i vilket lekmannaröster kan besegra biskoparna, på området kyrkolära.

Vad nu vart och ett av den Synodala vägens förslag har gemensamt, är att de bygger på samma fundamentalteologi, eller förståelse av det som karaktäriserar Guds uppenbarelse till mänskligheten. Den teologiska vision som i detta grundläggande utgångsläge genomsyrar den synodala vägen kännetecknas av ett djupt tvivel på Jesu Kristi förmåga att, som Guds slutgiltiga Ord, tillförlitligt komma i kontakt med oss genom Skriften och Traditionen, så som den förmedlas av Kyrkans undervisande auktoritet.

När förtroendet för Kyrkans förmåga att tolka den Gudomliga Uppenbarelsen saknas, kommer andra ”källor” att träda fram som definitiva uttolkare av den katolska tron, nämligen en sekulär uppfattning om den historiska utvecklingen och den subjektiva upplevelsen. Argument som byggde på dessa kriterier hade överhanden under hela den Synodala vägens femte möte. De flesta motiveringarna, för till exempel prästvigning av kvinnan under mötet, byggde på den individuella kvinnans subjektiva uppfattning att de var kallade till en vigd tjänst, eller till ett behov att uppdatera Kyrkans vardagsliv och reflektera över de förhärskande kulturnormerna i Tyskland. En präst som heter Werner Otto anmärkte för sin del, att han inte kunde förstå varför frågan om kvinnan som predikant i mässan fortfarande 2023 behövde diskuteras. För detta fick han rungande applåder. 

En av de mest egendomliga teologiska händelserna under Frankfurtmötet var kanske en diskussion med anknytning till genusideologin. Julianne Eckstein, som är professor i teologi i Münster, hävdade att vi kan röra oss bortom den trånga beskrivningen i Första Mosebok av människan, som antingen man eller kvinna, eftersom man i Moseboken inte lyckats skilja mellan tama djur och vilda, vilket vi nu kan göra. En ordenssyster sa då i samma diskussion att, fastän vi inte vet mycket om den mänskliga naturen, eller ens mycket om Gud, så vet vi ändå att Gud är närvarande i varje person. Argumentet talar för vår subjektiva självförståelse, vilket går längre än Kyrkans auktoritativa undervisning, som vilar på den Gudomliga Uppenbarelsen. Ytterligare en delegat sade att det bara är Katolska kyrkans tradition som håller tillbaka erkännandet av transgenderideologin, och att den traditionen behöver ”förstöras”.

Joseph Ratzinger har i Principles of Catholic Theology (1989), erbjudit en beskrivning av åtminstone en av faserna i dynamiken som uppenbarligen spelar in, nämligen en omvändning av den tyske teologen Karl Rahners, av Hegel inspirerade, ekvation av rådande mänskliga uppfattningar om kristendomen.  

“Om kristendomens läror är de universellt mänskliga, alltså det mänskliga förnuftets allmänt erkända uppfattningarna, så följer därav att dess allmänt erkända uppfattningar är det som är kristet, har den blivande påven Benedikt XVI skrivit, och faktiskt beskrivit hur denna uppfattning undergrävt Kyrkans auktoritet. ”Om det är fallet, måste man tolka det som är kristet i de termer, som står att finna inom ramen för människans förnuft.”

Det är med andra ord inte fråga om attityden ”om ingenting är säkert, är allt i sin ordning”. Istället har det, påstått upplysta, mänskliga förnuftet dykt upp som det yttersta teologiska kriteriet, genom vilket Skriften och Traditionen måste filtreras. Vad det säger, är i ordning.

Det är uppenbarligen så den Synodala vägen selektivt gripit sig an Andra Vatikankonciliets undervisning. Trots att man klart och tydligt förnekar Kyrkans dogmatiska konstitution Dei Verbum, genom att i synodens grundtext förkasta uppfattningen att den kristna uppenbarelsen är slutgiltig och, utan jämförelse, unik, har dokumenten och delegaterna frekvent använt begrepp från konciliets undervisande texter för att motivera sina förslag.

Undervisningen i Lumen Gentium 9 om “Guds folk” har citerats som grund för att lekfolket ibland kan åsidosätta en biskops auktoritet,  eller bestämma över hans undervisning, trots att allt annat i dokumentet som talar om Kyrkans hierarkiska natur; begreppet ”de troendes förståelse” har använts för att motivera förändringar i Kyrkans doktrin på grundval av opinionsundersökningar, men uppenbarligen är man omedveten om att mindre än 5% av de tyska katolikerna går till mässan, och att brister i förståelsen av katolsk tro, eller vilja att acceptera den, är endemisk; och hänvisningarna till  ”tidens tecken” i Gaudium et Spes, har det talats om som om det handlade om det yttersta teologiska kriteriet. Det är ett synsätt som nyligen kritiserats av fader Thomas Marschler, som är präst och teolog vid universitetet i Augsburg i Tyskland.

Om ett teologiskt synsätt som bygger på förvrängda tolkningar av den här hopsatta bilden av konciliebegrepp som ”Guds folk”, ”Tidens tecken”, ”De troendes känsla”, låter bekant, så beror det på att den också använts för att argumentera för dramatiska förändringar av Kyrkan genom  den pågående synoden om synodaliteten och andra gestalter, som kardinal Robert McElroy, och möjligtvis till och med i ”arbetsmaterialet” från synodens kontinentala scen. Hur påven Franciskus behandlar den tyska Synodala vägen, bör sannolikt sprida sina effekter för detta bredare teologiska projekt.

Men medan detta teologiska perspektiv är något av en uteliggare i den universella Kyrkan är den, om än både högröstad, välplacerad och finansiellt väl uppbyggd, helt förhärskande på den tyska scenen och den Synodala vägen. De flesta förklaringar från tyska katoliker, som förblir trogna läroämbetet, är också exempel på en kris inom katekesundervisningen som går tvärs igenom generationerna i Tyskland. Den grundläggande trosundervisningen har åsidosatts av pastorer med akademisk, teologisk utbildning som är överens om ett motstånd mot påvarna i Rom, läroämbetet och Katolska kyrkans katekes.  

Taktik som hos George Orwell

En ansenlig minoritet bland deltagarna i den Synodala vägen, och särskilt biskopar, delar inte denna förvrängda teologiska attityd eller godkänner problematiska beslut, som de lett fram till. Samtidigt är det svårt att veta vad det grundade sig på under mötet den här månaden i mars. Det beror på att de tyska biskopar som inte instämmer har underkastats en brutal skrämselkampanj från den Synodala vägens ledningsgrupp. Sannolikt har röstresultatet blivit ett annat, när delegater och till och med biskopar utsatts för påverkan.

Sedan en tredjedel av biskoparna under den föregående Synodala vägens konferens i september röstat mot en text som föreslagit en radikalt oortodox förståelse av den mänskliga sexualiteten, och därigenom blockerat den, har reglerna för omröstning ändrats. För att förhindra att ett sådan utfall skulle hända igen, har ledningen för den synodala vägen effektivt stängt möjligheten att avge hemlig röst och säkerställt att motioner om hemligt röstande kunde röstas ner av hela församlingens delegater. Så skedde också i Frankfurt vid varje beslut i frågor av särskild vikt. När då ärkebiskop Florian Wörner av Augsburg försökte begära hemlig omröstning, vilket krävde stöd av minst fyra andra biskopar, krävde andra delegater att få veta namnen på dessa biskopar som var enade med ärkebiskop Florian.

Det kontroversiella steget till offentligt röstande var brutalt effektivt. Medan 20 biskopar hade röstat mot texten om sexualiteten i september (då tre avstod) var antalet nästan det omvända när det röstades offentligt om programtexter som direkt byggde på den avvisade grundtexten. I fallet röstning om välsignelse av samkönade röstade nio (9) biskopar ”nej”, men elva (11) avstod. Och i fråga om antagande av transgenderideologin i normalt kyrkligt liv, avstod tretton biskopar (13), medan bara sju (7) röstade mot förslaget. I båda fallen hade texten fallit bort om biskoparna, som avstått från att rösta, hade röstat mot förslaget.

Många har undrat över biskopars moraliska karaktär när de kanske varit mot sådana åtgärder, men som avstått från att rösta ”nej” av rädsla för motreaktioner. Få utomstående förstår egentligen hur trängda de tyska biskoparna varit av en mäktig kyrklig lekmannagruppering som i realiteten varit fientligt inställd. Den Katolska kyrkan i Tyskland är arbetsgivare för 800 000 personer och mycket förmögen genom den ”kyrkoskatt” som drivs in genom staten. De anställda är nästan lika många till antalet som de som går till mässan på söndagarna (900 000). I verkligheten deltar inte många kyrkligt anställda i katolsk trosutövning, som nu söndagsmässan, eller tror på vad Kyrkan lär traditionellt. På grund av arbetsrätten inom Kyrkan, har biskoparna mycket litet utrymme för att avskeda människor med fientlig inställning till Kyrkan, eller dem som avviker från den katolska tron. Arbetsrätten har också efter tyska biskopskonferensens beslut i november 2022 fått ett till och med starkare skydd för anställda.

Den starka oppositionen mot kardinal Rainier Maria Woelki i Köln är ett exempel. Motståndet mot kardinalen var orsakat av en påstådd felhantering av övergrepp bland de klerikala, men många tror att det handlar om ett tunt maskerat försök att tysta kardinalen, som varit en framträdande kritiker av den Synodala vandringen.

Rainier Maria Woelki (foto Press, Vatican, va)

Kardinal Woelki mötte motstånd från många håll bland stiftets anställda, vilket på alla sätt försvårade hans tjänsteutövning. Det gick så långt att han skickade en uppsägningsansökan till påven Franciskus som inte biföll den, men inte heller gav fullt stöd åt den kämpande prelaten. Kardinal Woelki, vars stift allmänt betraktas som huvudstad för Tysklands HBTQ engagerade, avstod också från att rösta om beslutet att tillåta välsignelse av samkönade under det synodala mötet nu i mars 2023.

Den taktik företrädare för den Synodala vägen använt sig av stämmer väl överens med retoriken från debatterna under dagarna i Frankfurt. Biskopar straffades öppet för att anmäla ändringar i texter, och blev ofta anklagade för klerikalism och sakna intresse för äkta synodalitet. Vid flera tillfällen antyddes det att biskoparna skulle vara medskyldiga till självmord, om de inte gav fullt stöd åt beslut med anknytning till välsignelseakter för samkönade och för genusidentiteten. Vid åtminstone ett tillfälle hånades en biskop med ihållande applåder. Många observatörer noterade att dessa femte och avslutande synodaldagar faktiskt var tamare än motsvarande dagar i september 2022. Då hade ”nej” röstande biskopar uppmanats att ge sin uppfattning om texterna till känna, inför alla de närvarande. Fem tidigare delegater har också avgått i protest före slutsittningarna och valt att inte delta.

“Personliga påhopp och förtal har ofta östs över oss som talat i en anda av kyrklig lära,” berättade Dorothea Schmidt för Register; hon var en av fyra kvinnliga delegater som drog sig ur den Synodala vandringen i februari. ”Hela den synodala processen har varit politisk, inte i den anda av synodalitet, som påven Franciskus önskar.”  

I en anda av olydnad

De som organiserar den Synodala vägen har ofta varit noga med att inte överträda vad man uppfattar som Roms röda gränslinjer, och sett till sin strategis bästa. Det mest uppenbara fallet var beslutet att skjuta upp en omröstning för att bilda ett permanent synodalråd – något som Vatikanen bokstavligen varnade för i förmötena inför sitt stora forum. Delegaterna röstade i stället för att bilda en ”Synodkommission”, som skulle ha som uppgift att förbereda ett möjligt permanent Synodråd, medan biskopskonferensen, och den mäktiga Centralkommittén för tyska katoliker, arbetar för att göra sina förslag attraktiva i Rom och utomlands.

Vid flera andra fora under mötet i Frankfurt talade delegater och ledare om den kanoniska lagen, doktrinen och kyrkliga discipliner, som i bästa fall byråkratiska hinder att övervinna på vägen till ett förutbestämt resultat, snarare än ett legitimt uttryck för tron som ska tas emot och vara omdanande.

Den här sortens olydnadsanda är inte ny. De tyska biskoparna förkastade Humanae vitae och dess preventivmedelsförbud med ”Königsteindeklarationen” 1968, som aldrig återtagits formellt. Tyska katoliker talar regelbundet om en slags Deutscher Katholizismus, som ser sig själv som något över och bortom vad Vatikanen eller den övriga universella Kyrkan har att säga.

Tysk olydnad I äldre tider var naturligtvis något oppositionsgruppen Maria 1.0 påminde biskoparna och delegaterna om vid ingången till den Synodala vägens storsamling med plakatet där det stod att läsa: Mach nicht den Luther! (“Gör ingen Luther!”).

Olydnadens anda har visat sig mer i tydliga fakta veckorna efter att det stora mötet avslutats. Trots Vatikanens deklaration 2021 att “Kyrkan inte har, och inte kan ha, makten att välsigna föreningar mellan personer av samma kön”, och kardinal Pietro Parolins klara uttalande att de tyska biskoparna inte kan göra någonting i det avseendet utan den universella Kyrkan, har biskop Georg Bätzing på tysk teve med emfas sagt, att händelsen kommer att inträffa i Tyskland – med eller utan Vatikanens godkännande.

“Vi ska genomföra det här,” upprepade biskop Bätzing som svar på frågan, om han var säker på att påven Franciskus skulle vara överens med honom.

Många fruktar att samma tveksamma teologi, den orwellianska taktiken och en anda av olydnad, som manifesterats av den Synodala vägen i Tyskland, kommer att sprida sig på andra håll om inte klarspråk från Rom kommer snart. Skäl finns: de tyska synodalisterna menar öppet att det är deras målsättning.

Den Helige Fadern behöver fortfarande ingripa konkret i Kyrkans tillstånd i Tyskland, förutom att beskriva den som elitistisk, ideologisk, oseriös och inte till hjälp. Katoliker med fötterna på marken, som erkänner den universella tron, höjer rösten för att något ska ske, men litar inte på att hjälpen kommer. Det diskuteras öppet på många håll att ”lämna Kyrkan för att förbli katolik”, eller att utträda från den statligt reglerade katolska byråkratiska apparaten i Tyskland, för att inte göra sig medskyldig till dess vildvuxna heterodoxi. Den här gruppen diskuterar livligt om man kan skriva över sig till andra mer ortodoxa stift, eller till och med registrera sig utomlands.    

I diskussionerna i Frankfurt var man inne på att sätta lite smak på den Synodala vägens strategier – som reklam för de framtidsinriktade förslag man ämnade framlägga i Rom. Många av syftena skulle ju fordra godkännande på den universella nivån, till exempel kvinnlig prästvigning och upphävande av prästernas celibat. Man har också nämnt ”marknadsföringsvideos” som en möjlighet. Delegater för den Synodala vägen har också vid flera tillfällen talat om sitt provocerande arbete som en nödvändighet för att på sikt leda till förändringar i Kyrkans undervisande lära, och praktik, i andra delar av världen.

Det återspeglar en liten ramsa som Kaiser Wilhelm II gjorde berömd 1907 och som många tyska katoliker själva känner igen i tysk mentalitet, ” Am deutschen Wesen mag die Welt genesen (“Det tyska sättet att vara, helar världen”).

Det kanske ändå är så i det här fallet, att den tyska Synodala vägens ”annorlunda” sätt att vara katolsk, ”infekterar” Kyrkan.

Jonathan Liedl

Översatt för Katolsk Horisont, slutet av mars 2023, Göran Fäldt.

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också: Den tyska Synodala vägen: Splittringen har pågått länge

Läs också: Fyra kvinnor backar ut från den tyska Synodala vägen och menar att den ”tar steget bort från den universella Kyrkan.”

Läs också: Teologen Marianne Schlosser har lämnat den tyska synodala vägen

Läs också: Den tyska krisen, världskyrkan och påven Franciskus

Läs också: Synoden kan aldrig nå sitt mål att göra kyrkan ”katolsk på ett annorlunda sätt”

Läs också: En internationell koalition av biskopar vänder sig med oro över den ”Synodala vägen” i ett broderligt brev till det tyska episkopatet

Läs också: Flytande katolicism och den tyska synodala vägen

Läs också: Att motstå tidsandan

Läs också: Öppet brev från nordiska biskopkonferensen till den tyska biskopskonferensen

Läs också: Kyrkan i Tyskland – en institution där kittet inte är tron utan pengarna

Läs också: ”Reformatorernas” osanningar i kyrkan avslöjas av verkligheten

Läs också: Kardinal Paul Cordes beklagar att Kyrkan i Tyskland smittats av ett ”teologiskt virus”

Läs ochså: Katolsk biskop säger att påven Franciskus är djupt oroad av Kyrkan i Tyskland

Läs ochså: Ökat tryck på Katolska kyrkan att ändra läran att homosexualiteten ’i sig självt är i oordning’