Bloggar

Om individualismens magkänsla och subjektiva övertygelser har Alan Bloom sagt att det motsvarar "en för alla ogrundad grund för moralisk beslutsamhet, tillräcklig i sin minsta tankeverksamhet för att underkänna alla andra skyldigheter och lojaliteter" (Tre påståenden om äktenskapet, Katolska utskottet för äktenskap och familj, sid 10, 2011).

I min blogg ”Politiska framsteg? Fyra områden som skadat Sverige” har jag utgått från att se den civilrättsliga utvecklingen för familj och äktenskap från 1800-talet och framåt som ”framsteg”. Det gäller jämbördigt status för man och kvinna om de ingår ett juridiskt förbund som äktenskap. Gör de det inte behövs ingen reglering varken för mannen eller kvinnan.

Den som har ”lång erfarenhet” av att leva i Sverige vill gärna ha en förklaring till varför det blev som det blev. Låsningen till frågan om NATO är bara ett exempel på motsättningar mellan vänster – höger under hela 1900-talet. Inte ens om den frågan till slut blir löst, upphör motsättningarna. Det finns andra sätt att exemplifiera samma hårda, ja rent fientliga motsättningar inom landet. Med min ”långa erfarenhet” urskiljer jag fyra tydliga områden.

Hur har det blivit så att traditionell syn på relationen man och kvinna varje år sommartid ska utmanas i offentlig manifestation för könsneutral ”kärlek”? Varför har det inte kunnat fortsätta att höra till det privata området utan basuneras ut som ett allmänt för alla öppet område? Det är inte överallt som sådana manifestationer accepteras utan anses brista i respekt för hundratusentals människors religiösa uppfattning. En konstutställning i Europaparlamentets hus i Bryssel, Belgien, har till exempel i år framkallat kritik från konservativa politiker i Italien för att framställa hädiska avbildningar av Jesus Kristus och apostlarna.

Det här är det grovmaterial Herren vår Gud och Skapare som själavårdare börjar med i vår motsägelsefulla natur. Det är inte bara vår ”natur” som uttrycker sig så. Man kallar det också ”samvetet”. Samvetet är i högsta grad missförstått. Samvetet har, som Allan Bloom påpekat (The Closing of the American Mind, 1987), blivit en ”slags stark känsla, en intuition, en ärlig åsikt”. I katolska kretsar ”flyttades tyngdpunkten i moralteologin genom en viss allergisk motvilja bort från lagen i riktning mot personlig frihet, individen och ”samvetet”, skrev han också (jfr Tre påståenden om äktenskapet, Katolska utskottet för äktenskap och familj, 2011).

Den svenska brottsbalken ska ses över efter en utredningstid och prioritera straffskalorna. Riksdagen förväntas fatta beslut så snart det är möjligt med tanke på den allmänna utvecklingen i landet med ökad kriminalitet. Problemet med att se straffet, eller straffen, som en ”form av upprättelse”, är att domen inte i sig själv ses som upprättelse. Det innebär att kraven på straffen vägs in i rättegången och bidrar till rättviseaspekten. Jag tror att det är en farlig väg och skrev i en tidigare blogg: ”Den öppnar vägen för sårade människors behov av hämnd. Att en sådan hämnd också kan legitimeras framgår bland annat i den nordamerikanska rättigheten för anhöriga att, om de önskar det, bakom glasrutor se den dömde avrättas”.

Svenskt rättsväsende står inför en omfattande politisk och juridisk genomlysning och nödvändig reform. Regeringens uppdrag till utredaren, riksåklagaren Petra Lundh, är inte att förbereda för en ny brottsbalk utan att särskilt titta på straffskalorna så att de ”återspeglar brottets allvar”, som det påpekas i en ledare i Svenska Dagbladet 20 juli i år. Det som i ledaren framförs som särskilt viktigt men problematiskt är straffskalorna för sexualbrotten. Här menar antagligen ledarskribenten att straffen ska kunna ”fungera som upprättelse” för den drabbade.

Om det är något skilsmässan från Kyrkan på 1500-talet, och senare införandet av den ”rena läran”, gett oss i Sverige, så är det en förkastelsekultur. Vad jag menar är att ingenting av det som fanns, och det som folk hade gemensamt, skulle få finnas kvar efter religionsskiftet och efter arvsfurstedömets införande. Något annat skulle komma i stället.

Hjärnas utveckling är inte färdig förrän i personens 25-årsålder – med varianter. Den åldras, med sina varianter, och förmår inte längre det personen med sitt förnuft vill. Det engelska axiomet lyder: ”If youth but knew and old age but could”. Människan har sin höjdpunkt när hon både vet och kan. Men det är då hon är som farligast. Både yngre och äldre fogar sig till henne och hon inser att hon har makt – i stor eller liten skala. Hon håller ner sin omgivning med belöningar och smicker – eller straff.