Vad betyder ’sanning’ och ’samvete’ för oss moderna människor?
Så sent som 1993 kunde påven Johannes Paulus II sammanfatta den ”återvändsgränd”, i vilken tanken på samvetet hamnat i Västerlandet. Sanningen och samvetet hade underordnats tidsandan.
Det är nog riktigt att vår tids människor inte längre undrar över vad saker och ting, eller moraliska begrepp, är, eller vilken substans de har. Man är helt inriktad på vad dessa begrepp betyder, alltså vad språket har att säga om till exempel sanningen och samvetet. Då uppstår ett behov av klarhet. En förnuftets skärpa som står emot all motsägelsefullhet och känslomässiga impulser.
Vår tid har haft en serie påvar som alla skulle kunna kallas ”stora” genom den betydelse de haft för Kyrkan. De har tolkat de centrala och viktiga begreppen på ett nytt och banbrytande sätt. Den moderna människan behöver deras visdom.
S:t Johannes Paulus II om samvetet.
”Det individuella samvetet har tillerkänts status som högsta domstol som uttalar kategoriska och ofelbara beslut om gott och ont i moraliska avgöranden. Till påståendet att man har en förpliktelse att följa sitt samvete hävdas också, men med orätt, att ens moralisk bedömning är "riktig enbart av det faktum att det har sitt ursprung i samvetet.
Men på så sätt försvinner sanningens ofrånkomliga krav och ger plats åt ett ärligt uppriktighetskriterium och känslan av att ”vara i frid med sig själv,” som leder till att en del människor bestämt sig för en radikalt subjektivistisk syn på moraliska avgöranden” (Johannes Paulus II, Sanningens strålglans, Veritatis Splendor, § 32).
Som påven förklarade är detta inte den kristna förståelsen av ett kristet samvete alls. Det är snarare, som hans medarbetare och eventuelle efterträdare (Kardinal Joseph Ratzinger, övers. anm.) observerade, ”en kappa som kastas över den mänskliga subjektiviteten som gör det möjligt att bortse från verklighetensden kopplingspedaler och gömma sig undan för den.”
Biskop Anthony Fisher om samvetet
”Om samvetet alltså inte är detta, vad är det då? Den klassiska redogörelsen av vad samvetet är, börjar med en reflexion kring den allmänmänskliga erfarenheten av en verkande kraft. Jag kan välja och jag kan tänka på val jag har gjort i det förflutna, och när jag gör det kan jag med förnuftet bedöma aktuella möjligheter och val jag gjort.
Jag har ett sinne för ansvar och för att stå till svars, för att i mitt aktuella och framtida beslutstagande själv äga besluten och själv bedöma mina tidigare beslut och aktiva handlingar.
Vi kan kalla denna mänskliga förmåga att avgöra vad som är gott och välja det som är gott och den mänskliga aktiviteten att tänka praktiskt och välja rätt ’samvete’” (Biskop Anthony Fisher). Många av Kyrkans biskopar är och har varit trogna Kyrkan och Kyrkans läroämbete. De har stått i kontakt med ”tidsandan”, utan att anpassa sig till den. De har också hjälpt oss att förstå vad sanningen och samvetet betyder.
Citaten är ur ”Tre påståenden om äktenskapet” (sid 10-11, andra upplagan, Katolska utskottet för äktenskap och familj, KUÄF, 2011).
diakon Göran Fäldt
