Opublicerat: Det stolta Pride är en trend, men inte mer

Jag skickar ibland anpassade inlägg till en större dagstidning. De tackar alltid nej. Prenumeranter på Katolsk Horisont får däremot tillfälle att fundera med andra underlag. Här är ett:  Priderörelsen är inte representativ för vad folk i allmänhet tänker. Den är visserligen stark men inte möjlig utan de moderna preventivmedlen som skiljer sex från barnafödande och föräldraskap. Den unga generationen är sedan länge formad av en sådan sexualsyn och lever i dess konsekvenser. Den är stark som en sekt där avvikande åsikter är uteslutna. Om man vill betona religionsfriheten och hävda att sexualiteten bara hör hemma i äktenskapet, har det ingen betydelse för generation ”fritt sex”.

När anglikanska kyrkan omkring 1930 överlät preventivmedelfrågan till de troende själva och dåvarande Svenska kyrkan följde motvilligt efter.  Den katolska kyrkan svarade med en encyklika som försvarade etiken inom det äktenskapet. När trycket från katolska teologer för en förändrad sexualmoral sedan p-pillret uppfunnits ökade, svarade kyrkan med ett fortsatt nej till barnbegränsning genom artificiella preventivmedel, även p-pillret.  Kyrkan genomlevde därför omedelbart en auktoritetskris trots många försök att försvara kyrkans lära. I efterhand kan man nog ändå våga hävda att den sexuella frihetsrevolutionen haft oönskade effekter som ökning av veneriska sjukdomar, aids och ökning av ensamstående mammor som fastnat i fattigdom.

Talar man nu i Sveriges största samfund, ärkebiskopen bland de främsta, om "kärleken som könsneutral" och viger samkönade i kyrkliga vigslar är det också en samhällsfråga, inte bara ett uppbrott från konservatism.  De som ger frihetssignaler i frågan har ett stort ansvar. Det är inte säkert att de har rätt.  Samhället måste vila på sanningens grund. Det finns en historiskt etablerad grund i äktenskapet mellan en man och en kvinna. Prideideologin är vilseledande i grunden och medicinskt kontroversiell i praktiken. Fortsätter vi på detta sätt kan vi vänta oss en fördjupad samhällskris, inte ett mer tolerant och inkluderande samhälle. Den tongivande Svenska kyrkan i Sverige är visserligen inte ensam om att viga samkönade och godkänna homosexuella handlingar, men praxis på annat håll gör inte valet mer trovärdigt. Det är fel kriterium för en sund samhällsutveckling. Om syftet med Pride var att genom samhällsstöd utöka välfärden och välbefinnandet till fler medborgare kunde man förvänta sig forskningsresultat som pekade på uppskattning och personliga bekräftelser av hur Pride faktiskt hjälpt. Ingenting av detta kommer fram trots att Pride upprepas varje år och ökar i anslutning. Man vill inte heller efterfråga forskning på negativa effekter av Pride. De finns dock. Den här officiella inställningen kring hbtq har mycket starka ideologiska drag som påverkar synen på äktenskap och familj. Att många tar illa vid sig genom Pride kommer inte ut i dagsljuset. I den meningen orsakar Pride också en speciell tystandsmentalitet.

Det kan inte uteslutas att åsikterna ingår i förklaringsgrunden till de sjunkande födelsetalen i hela västvärlden. Vad än förklaringen är till att fertila kvinnor i Sverige föder sent och få barn kommer det att påverka hela samhällsutvecklingen negativt.

Det finns talande undantag. Färöarna har haft Europas högsta födelsetal för fertila kvinnor. Här betyder familjerna mycket mer och även religionen. Man håller på äktenskapet som grund för parens liv och samhällets och institutionaliserar inte Pride. Men tecken finns att det vänder neråt även här och följer tendensen i övriga världen. Sydkorea och Japan är kända exempel på länder som är på väg att gå under genom underskottet i födelserna.  Ingen vet vilken politik som skulle kunna räta upp obalansen. Här hos oss tror en del på bättre rutavdrag. Det är knappast tecken på nödvändigt nytänkande. Det dröjer. I svensk politik måste man invänta konsensus för att lagstifta. Men man måste se problemet med öppna ögon nu och sedan när man uppnått konsensus.

De unga vill inte ha barn men vill ha ett rikt liv med goda inkomster. Det är dessa förändringar som nu drar till sig forskarnas intresse. Vad är egentligen orsaken till de allt lägre födelsetalen? Det kan väl inte bara handla om ”karriären”?

Deras unga lockas alltid av storstadslivet och alla dess utbildningsmöjligheter och flyr bort hemifrån. Färöarna är bara ett mer tydligt exempel. Utvecklingen går överallt åt samma håll. Familjer behövs och inte bara "kärnfamiljen" utan alla som är närmare släkt med varandra. Samhället behöver giftesmålen som utökar släkten och stärker samhället. Då är Pride inte rätt signal, tvärtom. Pride prioriterar individualismen och bryr sig inte om historien.

För att göra djupgående insatser för att främja förutsättningarna för äktenskap och familj behövs en ny barnfamiljeskattelag som lyfter upp de giftas betydelse och ger dem möjlighet till boenden som passar flerbarnsfamiljer. Det kommer inte att räcka med utökade rutavdrag. Familj måste vara en huvudsak, inte ett senare särintresse.

Om försvar och infrastruktur får kosta vad det vill, varför skulle inte familjelivet få kosta för staten? Familj ger liv och ny energi, försvar ger kulor och uniformer, vägnät ger transport. Det är ett tort bröd för hungriga magar. Pride är ett bubbel som smakar en stund och sedan får en besk eftersmak. Men det är bara en trend och inte vad folket egentligen vill ha. Pride kan aldrig bli kultur. Det är snarare en form av social underhållning. Dess värden är icke bestående.

diakon Göran Fäldt

Tidigare ordförande i katolska utskottet för äktenskap och familj.

Mvh

(0702 89 22 99; gr.faldt@gmail.com)