Nej, man ska lära sig själv och sina barn att ha helig respekt för vad sexualitet är
Den respekten kan bara komma från de vuxna, de erfarna, från föräldrar och föregående generationer. Lyckas det är framtiden räddad. Annars är den allvarligt hotad.
Respekten för sexualiteten är en ärvd kunskap att se allvarligt och ansvarsfullt på. Det som allvarligt skadat den naturliga inställningen till sexuella handlingar är nya begrepp som ”safe sex” i ungdomen och barnbegränsningen i vuxenlivet.
Det som skadar allra mest är otuktigt leverne bland dem som ska representera Kyrkan. Det är inget mindre än en moralisk katastrof om nunnor vittnar om att präster förgripit sig på dem och de tvingats till tystnad. När ”metoo” rörelsen blir känd i Kyrkan, lämnar många Kyrkan för att aldrig återvända. Så allvarligt är det!
P-pillret förändrade synen på sexualiteten och togs för givet. Kvinnorna förväntades använda det av männen och till slut av kvinnorna själva. Alla trodde att de fått makt att bestämma över sin sexualitet och dess konsekvenser. Det var dock en förrädisk frihet de iklätt sig själva.
Spridningen av fritt sex i alla åldrar och samhällsklasser påskyndades från mitten av 1900-talet genom uppror mot all auktoritet och populärkulturens våldsamhet. Bild, form och musik var extremt utlevelseinriktat. Klädsel och utseende utmanade avsiktligt all återhållsamhet och naturlig blygsamhet.
Reklamen var sexistisk. Populära tv-serier tog hela tiden upp det avvikande som normbildande. Normkritiken var, och förblir, självklar i alla former. Om sexuella handlingar inte var ”skyddande” och nytt liv inte välkommet, blev abort på begäran eller sterilisering med samhällsstöd en ”rättighet”. Moralen var totalt förändrad. Unga generationer fostrades in i detta moraliska tomrum.
Priset män och kvinnor får betala för sitt ”friare” sex är depressioner och livsångest, ohälsa, ensamförälderhushåll och ökad fattigdom för många fler kvinnor.
Katolsk moral i det sexuella livet säger att människan, i alla fall den döpta kristna människan, inte får skilja den förenande och livsalstrande aspekten av den sexuella akten mellan de gifta och ansvarstagande männen och kvinnorna. De har kärlekens ansvar för det liv de sätter i världen.
§12 i encyklikan Humanae Vitae ”om regleringen av barnafödslarna” stod för det kontinuerliga i Kyrkans lära om det gifta livets ordning. Varje katolskt format samvete inser att läran är förpliktande, eftersom den är framlagd av Kyrkans läroämbete i dess högsta form. Påven är ofelbar i frågor om tro och moral, om och när han uttalar sig som Petri efterträdare och Kristi ställföreträdare på jorden. Det måste varje troende veta. Tyvärr har många troende gjort det egna samvetet till högsta norm, baserat på sin subjektiva bedömning. Det är både ett personligt svek och ett svek mot gemenskapen.
Om nu de som vittnar om denna yttersta auktoritet i den apostoliska och katolska kyrkan, framför allt de som vigts till det apostoliska ämbetet, själva inte låter sina samveten upplysas av sanningen ljus, utan hävdar den personliga tolkningen av läroämbetets uttalanden, kastas de troende som följd in i förvirring, tvivel och till slut avfall från Kyrkan och hennes obrytbara enhet. Vem kan vilja önska en sådan fruktansvärd tragedi, en sådan som kan undvikas?
Till slut kan skandalerna avlösa varandra och synd och dödssynd betraktas som osanningar. När vissa präster vill lugna troende att deras synder inte är synder i Guds ögon utan bara i den mänskliga Kyrkans, då har vi hamnat i förräderi, lögn och kanske oförlåten ondska.
Det finns alltid en omvändelsens tid. Det blir alltid en kamp mellan högmod och ödmjukhet. Ingen kan säga att Gud sviker människan. Gud är alltid en barmhärtig och förlåtande Fader. Kyrkan själv måste spegla Guds kärlek och vara ett trovärdigt vittne i ord och handling!
diakon Göran Fäldt
