Bloggar

Motsatsen har framförts i media som en demografiskt odiskutabel sanning. Men det är ju med sådana alarmistiska uttalanden som med alla närmast desperata förslag att globalt bromsa in klimatförändringen. De vill inte erkänna variationer i planetens händelser. Då blir ett eller det enda svaret på ökad världsbefolkning färre barn – överallt! Men var slutar det? En tvinande homo sapiens stam som går samma öde till mötes som till exempel Neandertalarna.

Jag har inte läst rapporten från kommissionen som kardinal Sean O'Malley nyligen presenterat, ursprungligen på uppdrag av påven Franciskus. Man kan i media få intrycket att det är första gången Vatikanen tar upp frågan till allmän granskning, vilket inte stämmer eftersom frågan hör till de mest livligt uppmärksammade och diskuterade under flera tiotal år.

Som Katolsk Horisont uppmärksammat har ”nästan 500 brittiska präster har undertecknat sitt fulla stöd för läran i Humanae Vitae. Präster i hela landet har undertecknat dokumentet när nu encyklikans 50-årsjubileum närmar sig. Humanae Vitae har bekräftat traditionell kristen lära om familjen och sexualiteten och upprepat Kyrkans totala motstånd till artificiell kontraception” (Flera hundra präster undertecknar fullt stöd för Humanae Vitae | Katolsk Horisont). Det är inte det enda tecknet på att oppositionen mot encyklikan inte avgjort frågan och inte heller vunnit över den Heliga Stolens obrutna försvar av en av Kyrkans mest debatterade frågor efter Andra Vatikankonciliet.

När vi firar Alla Helgons högtid glömmer vi inte alla de som levt äktenskapet som kallelse och burit kärlekens frukt i barnen. Guds första uppdrag till människan ”Var fruktsamma och föröka er”, är Hans odödliga ord i den Heliga Skrift (1 Mos 1: 28a). De som hörsammar Faderns ord gör Guds vilja och litar på Honom. Men hur många vågar göra det i våra dagar? Till och med Sveriges statsminister oroar sig offentligt över att färre barn föds i vårt land än kanske någonsin tidigare.

De flesta äktenskapsrådgivare, och parens pastorala beledsagare, börjar sin verksamhet i fel ände. De går den pastoralpsykologiska vägen över personlighetsanalyser och relationspedagogik. De vill tala om hur man löser oundvikliga konflikter i äktenskapet och talar om andra pars erfarenheter. Allt det kan vara bra men det är inte den religiösa vägen till äktenskapet som ett bröllopsmysterium.

Jag annonserar varje år ut kurser och samtal för par som vill gifta sig. Någon har bett mig berätta vad jag anser nödvändigt i samtalen med paren. Ibland måste man planera på olika sätt beroende på parens arbete och kanske resor. Ibland går det på lördagar ibland måste man ta till vardagskvällar. Ibland kan det finnas barn med i bilden om föräldrarna inte haft möjlighet att gifta sig först. Då måste man hjälpa till och göra det bästa av situationen!

Nej, den universella och apostoliska katolska Kyrkan kommer inte att genomföra ett ”paradigmskifte” i ”kontroversiella frågor”, som sexualmoralen och respekten för livets början och slut, även om påtryckningar görs.  Det kan bara ske om någon grupp vill ”stjäla Kyrkan från Kyrkan”. En studiegrupp under ”Synoden om den synodala kyrkan”, som nu påbörjats i sin andra del i oktober, har, enligt uppgift med påvens godkännande, tagit på sig uppgiften att lyfta fram till diskussion ”situationsetiken”, som syftar till att minimera katolsk lära om absoluta moraliska normer. Skulle man lyckas med det skulle man, vilket ändå inte är möjligt, rycka undan grunden för samvetet och samvetets beslut. Den personligt ”ärliga” uppfattningen skulle upphöjas till lag och överta Kyrkans förklaring av uppenbarad sanning. Det är en omöjlighet!

Varför inte se på Fru Gudmarssons liv som maka och mor för en gångs skull? Hennes liv som profetisk gigant utanför landets gränser, och som pilgrim till det nu så drabbade heliga landet, är redan så väl känt och hennes uppenbarelser underbart tillgängliga för den som vill läsa om hennes ”korsfästa kärlek”. Men när alla kurvor i det Europa Birgitta vakar över med sina medskyddspatroner Katarina och Edith går neråt, om vi tänker på barnfamiljerna och praktiserandet av det katolska livet, är det kanske hennes betydelse som maka och mor vi kunde ta fasta på?

Att präster inser vad encyklikan Humanae Vitae (1968) handlar om och hur viktig den är i alla kristna äktenskap är ett stort steg framåt (Flera hundra präster undertecknar fullt stöd för Humanae Vitae | Katolsk Horisont (katolsk-horisont.net)). Man måste inse att det Kyrkan undervisar om ingår i den gudomliga skapelseplanen. Det kräver andlig förberedelse och noggranna förklaringar, inte som "en känslig fråga" som var och en får bedöma efter sitt eget samvete.