Om sjätte budet: ”Du skall inte begå äktenskapsbrott”
Frågan om sexualitetens betydelse i det kristna perspektivet har gått från ett tystnadens tabu till den ogenerat öppna diskussionen om privatlivet och ibland om vilket moraliskt eko det har i församlingarna. Frågan leder vidare till trohet i äktenskapet, vad man menar med äktenskap och mellan vilka, om kusinäktenskap och ceremonifrågor som brudöverlämnandet. Till sist berör frågan samhällets underskott på barn enligt befolkningsstatistiken. Men det har också påverkats av det problemfyllda och gåtfulla nya området val av könsidentitet.
De nordiska katolska biskoparnas herdabrev för fastan 2023 hade som sitt tema ”Den mänskliga sexualiteten”. Initiativet blev mer uppmärksammat internationellt än vad man kunde vänta sig. Det kommenterades också i Dagen i mars samma år. Inte alla i Katolska kyrkan i Sverige var lyckliga med biskoparnas fokusering men andra var desto mer uppskattande att frågan fick den dignitet den egentligen ska ha. Biskoparna sa sammanfattningsvis: ”Många är förvirrade över den traditionella kristna läran om sexualiteten. Till dem erbjuder vi ett vänligt råd. För det första: försök bekanta dig med Kristi kallelse och löfte, försök lära känna honom bättre genom Skriften och i bönen, genom liturgin och studiet av kyrkans hela lära, inte bara av lösryckta stycken här och där”.
Det finns två vägar till det sakramentala äktenskapet, som jag ser det. Det är samtycket i frihet och fullbordandet i den äktenskapliga sexuella akten som ger moderskapet och faderskapet. Jag tror förresten att icke katolska äktenskap mellan döpta också är sakramentala även om de protestantiska kyrkorna inte här tänker i termer av sakrament. Därför tror jag också att de evangeliska pastorerna och jag har mycket gemensamt i synen på sexualitet och samlevnad. Kanske är det på detta område, som berör både Skriften och naturlagen, som en ekumenisk dialog kan föröka enheten?
Man kan jämföra den kristna synen på äktenskapet och den äktenskapliga akten med den judiska religiösa traditionen med omskärelsen. Jesus blir omskuren. Men Paulus säger, enligt brevet till Galaterna: ”I ett liv med Kristus kommer det inte an på omskärelse eller förhud, utan på tron som kommer till uttryck i kärlek” (5:6). Judendomen och kristendomen har alltid en religiös syn på sexualiteten. Det är ett gott, eftersom det är Gud som gett den som gåva.
Den religiösa karaktären i den äktenskapliga akten måste framhållas i all äktenskapsföreberedelse som bindande för de troendes samvete. Det hör till själva skapelseordningen att kropparnas språk är livets språk. Förenande och fortplantning är båda innefattade i den äktenskapliga akten.
Denna tydliga norm, menar jag, är inte att uppfatta som en av Kyrkan förpliktande lag utan som en av Gud given ordning som visar oss att det mänskliga livets ursprung finns i Gud. Hur skulle de kristna i så fall kunna avvisa ordningen utan att samtidigt förneka Gud som den högsta normen och källan? Johannes XXIII manade som påve till förståelse av den religiösa förståelsen av den äktenskapliga akten: ”Det mänskliga livet måste av alla uppfattas som något heligt”.
Det tror jag måste vara själva utgångspunkten i diskussionen om sexualitet och makars samliv i vår teknologiska och samhälleligt så reglerade verklighet. Ju mer religiös uppfattning om sexualitetens gåva, ju bättre, menar jag. Skälet är den inre respekten för vad liv är. Tummar vi på det och ”sekulariserar” sexualiteten, är det själva kärleken som blir förloraren. Skilsmässorna är tecken på en allvarlig förlust av den förenande och fruktbärande kärleken i enhet.
diakon Göran Fäldt
