Sanningen om Auschwitz – inför minnesdagen 27 januari
Hur kunde det ske? Människor överallt i världen har frågat sig i årtionden hur systematiska mord kunde planeras och genomföras i vad man trodde var civiliserade stater som Tyskland och Sovjetunionen. Sanningen om förintelselägret Auschwitz öppnade ögonen för den fria världen som längre vägrade tro på de uppgifter som spreds om de mest fasansfulla öden som drabbat människor. Det pågick från 1933 fram till de allierades seger över Tyskland 1945. Ett oförglömligt vittnesbörd om verkligheten i Auschwitz är historien om den helige Maximilian Maria Kolbe som led martyrdöden i lägret 14 augusti 1941.
Hur kunde det ske?
Än idag frågar man sig: Hur har detta brott mot mänskligheten kunnat ske? Hur har man kunnat planera och så effektivt genomföra en total utrotning av judar och i lönndom avrätta miljoner diktaturens motståndare? En förklaring är lagen om samordning (Gleichschaltungsgesetz) som infördes 31 mars 1933, två månader efter Hitlers utnämning som Rikskansler. Det var en lag som syftade till total kontroll av hela samhället och som var identisk med Stalins totala maktutövning. Lagen stipulerade att ”alla politiska, sociala och kulturella organisationer i hela Tyskland – från kommunala avdelningar till fotbollsklubbar, till lokala körer – skulle drivas enligt den nazistiska ideologin som organ i den nazistiska staten. ”Det förändrade livet i varje stad och by i Tyskland”, skriver Yuval Noah Harari i kapitel fem i sin bok Nexus: En kort historik över informationsnätverk från stenåldern till AI, New York och London, Natur Kultur Allmänlitteratur, 2024.
Anpassning genom eftergifter
Det betydde total lydnad till ledaren och ledde till att styrelser för till exempel körer beslöt att utestänga judar i sina stadgar, även om inga judar varit medlemmar. Det gällde att bedyra sin trohet mot Ledaren för det folk som han tolv år senare skulle föra till ett totalt nederlag.
Varför har man inte ingripit? Var det omöjligt att ingripa? Var det försvarbart att använda atombomber över Japans Hiroshima och Nagasaki för att få ett definitivt slut på Andra världskriget?
Historien får inte glömmas bort – det dåliga svenska samvetet.
När det stod klart i början av det tredje milleniet att minnet av brotten mot mänskligheten började försvagas tog den svenska regeringen initiativet till att påminna om historien och gav ut boken för skolorna ”Om detta måste ni berätta” som berättade om Förintelsen 1933 – 1946. Regeringskansliet distribuerade 1,5 miljon av denna bok för att läsas och diskuteras i skolorna. Det beslöts också att dagen för befrielse för de ännu levande fångarna i det största förintelselägret Auschwitz - den 27 januari 1945 skulle göras till Förintelsens minnesdag varje år i Sverige och ihågkommas i Riksdagen med en särskild ceremoni. Första gången var 2001. Samma dag är officiell minnesdag i FN sedan 2005.
Sanningens ögonblick
Dagen den 27 januari 1945 blev sanningen om Auschwitz känd – det som världen fruktat att få veta. Röda armén kunde inte ha anat vilka fasor som skulle möta dem när den marscherade på väg mot Berlin för att tillsammans med de västallierade få slut på kriget och besegla nazitysklands öde. De stannade i Auschwitz, på polska Oświęcim.
Vad de utmattade soldaterna fick se var värre än de kunnat föreställa sig fastän de sedan länge varit vittnen till krigets alla ohyggligheter och var vana vid blod, lidande och död. De fick öppna grindarna till det tyska koncentrationslägret och förintelselägret Auschwitz-Birkenau, söder om Krakow i Polen. Vad de fick se var ofattbart. Det var inte krigets hjälplösa offer de fick se utan människor utan uniform som inte hunnit gasas ihjäl och förbrännas i de tyska krematorieugnarna. I deras ögon lyste hoppet om att få leva.
Mitt i vintern kunde soldaterna inte göra annat än att leda ut flera tusen överlevande människor i utmärglat och eländigt tillstånd på vägarna mot ett okänt mål. De var befriade från sina plågoandar och bödlar men det var en sen räddning till en annan dödsmarsch i ”frihet” på osäkra vägar.
Det som skulle avslöjas och senare beskrivas i Auschwitz var en dödandets kallhamrade industriort på jorden och ett sår i mänsklighetens historia som aldrig kan glömmas. Det är ohyggligt att bara nämna siffrorna på alla mördade människor som transporterats till dödslägren från grannländerna. Någonstans, vid en tidpunkt, har några människor fattat beslut om en förintelse av oskyldiga människor av en underkänd ras och av fredliga folk och vanliga människor. Det finns ingen annan förklaring än diktaturens inverkan på människors moral.
En tjänsteman på Röda Korset i Schweiz har av en händelse sett en tysk kopia på ordern att genomföra systematiska massmord. Han kunde inte tro att det kunde vara sant men snart nog insåg han att han fått vetskap om något han aldrig trott vara möjligt. Hans uppgifter nådde Parlamentet i London där de lästes upp. Det brittiska parlamentet kunde inte svara, inte då agera, eftersom man inte kunde tro att det var sant.
De som ändå insåg sanningen höll en lång tystnad. Det skulle ta flera år innan sanningen kom ut och chockade en hel värld. Det finns många exempel på att sanningen om missdåden är så förskräckande att den göms undan eller bedöms osannolikt. Historikern Klas Åmark skrev ett halvt århundrade efter morden på judar boken Främlingar på tåg, Sverige och Förintelsen (Kaunitz-Olsson, 2021) om en svensk toppdiplomat som av en tysk SS-officer på nattåget mellan Warszawa och Berlin 20 augusti 1942 fick veta vad som skett i det tyska förintelselägret Belzec men inte kunde, eller vågade, vidarebefordra det han fått veta till svenska UD. Hade sanningen kunnat påverka den svåra svenska utrikespolitiken?
Vi får inte glömma
Därför måste vi som lever nu minnas, därför är det vår moraliska plikt att aldrig glömma för att historiens värsta missgärningar inte ska kunna upprepas. Därför är sedan 2001 den 27 januari nationell minnesdag av Förintelsen i Sverige. Överallt i Europa på många andra platser vill man göra det enda möjliga, hedra de dödas minne, tända ljus, gråta tillsammans och samlas i respekt och empati för alla som ännu idag bär på smärtsamma minnen av spårlöst förlorade familjemedlemmar.
Vad man också måste förstå och ha respekt för är att minnena är så svåra att man vill glömma. Man måste förstå att generationer av människor i de krigsdrabbade länderna har brottats hela livet med sin egen skuldfråga och förträngt alla minnen och bevis på medlöperi i rasistiska och nationalistiska handlingar.
Auschwitz’ befrielse den 27 januari 1945 kan inte upphöra att beröra. De unga i vår tid, som inte upplevt krig och rasism, hat och ovänskap, och som ibland med sin skola får göra besök i det som nu återstår av nazisternas förintelseläger, tar med sig hem en lektion i mänsklighetens historia som de aldrig kommer att glömma.
Karmelitorden, som den heliga Teresa Benedicta av Korset, Edith Stein, tillhörde, upprättade 1984 ett kloster på själva lägerområdet som sedan 1986 flyttat till ett annat kloster i närheten. Edith Stein som var judinna fördes till Auschwitz men mördades i Birkenau den 9 augusti 1942 och helgonförklarades som jungfru och martyr av S:t Johannes Paulus II 1998. Klostret i Auschwitz flyttades av hänsyn till judiska invändningar efter samråd mellan överrabbinen i Paris och flera kardinaler, bland dem Jean-Marie Lustiger (1926-2007), själv av judisk börd. Det beslöts att till det nya klostret ansluta ett dialogcentrum som fått internationellt stöd.
Vi måste alla minnas Auschwitz och alla de andra tyska koncentrationslägren och förintelselägren. Om dem ”måste vi om och om igen berätta”. De är svarta solar på mänsklighetens himmel som måste få oss att hoppas och be att det aldrig händer igen.
diakon Göran Fäldt
