Jesu födelse i den heliga Birgittas himmelska uppenbarelser
När julnatten infallit, och vi är hemma vid krubban, efter eller före midnattsmässan, läser vi ur den Heliga Birgittas himmelska uppenbarelser i kapitlet Kristi lidande, i översättning av Tryggve Lundin, följande beskrivning av Jesu Födelse: Ängeln Gabriel talar till Jungfru Maria och hon svarar. Sedan säger hon hur det skedde och hur hon genomgick både stor glädje men också stor smärta, när hon tänkte på sin Sons korsfästelse, som hon hört beskrivas av profeterna.
När vi läst högt sitter vi tysta en längre stund för att sedan be någon bön högt och gemensamt. Då kommer ett ljus in i julnattens mörker. Vi känner att vi firar jul.
”Då sade ängeln på nytt: ’Det som föds i dig är heligt och skall kallas Guds Son, och så som Han behagat, så skall det ske’. Men icke ens då trodde jag mig värdig, och jag frågade icke ängeln, varför eller var det skulle ske, utan jag fråga’.de, hur det kunde ske, att jag ovärdiga skulle blir Guds moder; jag sade ock, att jag inte visste av någon man. Och ängeln svarade mig, så som jag sagt: ’För Gud är inte omöjligt, ty allt Han vill göra, det sker’.
När jag hört dessa ängelns ord, kände jag den innerligaste längtan att varda Guds moder, och min själ talade i kärlek: ’Se här är jag; ske din vilja i mig’. Vid dessa ord avlades genast min Son i mitt sköte, till outsägligt jubel för min själ och hela min varelse. När jag hade honom i moderlivet, bar jag honom utan plåga, utan tyngd eller obehag. Jag ödmjukade mig i allt, vetande, att han, som jag bar, var allsmäktig. När jag födde honom, så födde jag honom utan smärta och synd, liksom jag också avlat honom, under en sådan själens och kroppens jubelfröjd, att mina fötter till följd av denna fröjd icke förnam marken, på vilka de stod. Och såsom han till hela min själs fröjd gått in i alla mina lemmar, så gick han, under alla mina lemmars fröjd och min jublande själs obeskrivbara glädje, ut utan att skada min jungfrudom. När jag skådade och betraktade hans skönhet, droppade min själ liksom dagg av glädje; jag visste mig ju vara ovärdig en sådan son. Men när jag betraktade de ställen på hans händer och fötter, om vilka jag av profeterna hört att de skulle genomborras av spikar vid korsfästelsen, fylldes mina ögon av tårar, och hjärtat höll på att brista av bedrövelse. När min Son såg mina gråtande ögon, bedrövades han nästan till döds. När jag däremot begrundade hans gudomsmakt, tröstades jag på nytt, väl vetande, att han ville ha det så och att det borde ske så; jag förenade hela min vilja med hans, och så var min glädje alltid blandad med smärta”.
(Tryggve Lundéns översättning utgavs av Allhems Förlag i Malmö, 1967, med copyright 1957, 1958, 1959, 1967)
diakon Göran Fäldt
