Generellt tror jag inte kristna idag är särskilt helvetes medvetna

Om ’Apokatastasis’

Det tycks idag finnas en återkommande debatt om begreppet ”Apokatastasis”, som jag tror skulle kunna översättas med ”återupprättande av ett ofördärvat urtillstånd”. Det kan påminna lite om förkristna filosofiers förståelse av världens utveckling i cykler, från en livlös och tom urtillvaro till en växande och fruktbärande tillvaro och till en tredje gyllene slutcykel och sedan en förlust av guldåldern och därefter samma cykel som återkommer.

Kristna kan då med Apokatastasis ha menat att straffen och helvetet upphör att finnas till och att ett ursprungstillstånd återkommer som är befriat från straff och evigt lidande.

Bibeln och den kristna läran talar dock alltid om straffen och lidandet som något som finns och inte förändras. De som då förnekar dessa bibliska utsagor om helvetet vill ibland använda sig av begreppet ’Apokatastasis’ som står för en annan syn på de Yttersta tingen och den allmänna slutliga domen, omnämnd i Skriften.

Om nu ändå helvetet som andligt tillstånd efter den jordiska döden finns, finns också hos några, tron på allas slutliga frälsning som något troligare än olika uppfattningar om vilka som döms till helvetet och varför. Världshistorien har många kandidatnamn på förslag.

Skälet till denna tro är tron på Gud som den barmhärtige och alltid förlåtande evige Gud. Eller som en författare skriver: ”I hoppet är vi frälsta!” Ja, man kan tänka så och säga det. Men om man säger det i predikningar till församlingar eller skriver det i undervisande syfte, då har man också ansvar eftersom orden kan påverka dem som lyssnar att tro något som inte är sant. Det finns ingen möjlighet att med Bibeln eller traditionen hävda frälsning också för alla som medvetet utfört onda handlingar utan att ångra sig bara genom den teologala dygden hoppet. Nyligen har en tonårsflicka i en amerikansk kristen skola mördat flera och sedan tagit sitt eget liv. Nyligen upptäcks massgravar i Syrien utanför Damaskus.

Nutidshistorien är full av fasaväckande ondska genom människors handlande. Kristna kan alltid be om Guds barmhärtiga dom för dem. men inte förklara deras slutliga frälsning. Gud är genom Sonens återlösning och offer allas Frälsare, som alla kyrkofäder tror och bekänner, men alla Guds barn vill inte böja sig inför Guds frälsningsvilja. De väljer att stå utanför och syndar därigenom mot den Helige Ande. Gud har skapat alla med friheten att säga ja och säga nej till Gud. Det är vad man brukar kalla en paradoxal sanning.

Det för tankarna till Luthers ”tron allena som frälsningens väg”. I båda fallen, ’Apokatastasis’ och ’tron allena’ är människans gärningar utan betydelse för frälsningen. Allt beror på Kristus själv. Kristus är allas frälsare men, och det är det som måste erkännas, människan måste hålla Guds bud och får inte synda mot dem. Gör hon det måste hon omvända sig, ångra sig, söka förlåtelse och göra bot. Det är då vi alltid kan tro och hoppas på Guds barmhärtighet på grund av människans förmåga till omvändelse. Hon måste ta sitt kors och följa Kristus som hans lärjunge och som hans vittne i världen. Alla kristna måste leva som ”Världens ljus och vara ett salt i världen”.

De som vill tro på allas villkorslösa frälsning bör tänka på Jesu liknelse om de kloka och okloka jungfrurna. De som försummat sina förberedelser och kom för sent blev inte insläppta till bröllopsfesten. Gud har rätt att kräva något av sina barn, att de lär känna Honom medan de lever och älskar sin nästa som sig själva och Gud som sin Skapare. Begär inte Gud att vi ska hedra och ära våra föräldrar? Och första Guds bud? Kan människan förakta det och ändå frälsas?

Historiskt finns i den katolska traditionen olika utsagor om dessa tillstånd som säkerligen präglat många kristnas tro. Dante är en av dem. Allt han skriver i sin Gudomliga komedi går tillbaka på teologin under högskolastiken, som i sin tur går tillbaka till de bibeltexter som Katolska kyrkan betraktar som av Gud inspirerade. För Dante, som för den Katolska kyrkan, finns alltid de tre tillstånden för människans odödliga själ, nämligen skärseld, himmel och helvete. Skärselden är ett övergående stadium, himmel och helvete alltid bestående. Att andra sedan omtolkar ”Inferno” som en av sin tid påverkad litterär enastående dikt, fråntar inte ”Inferno” sin autenticitet.

Ett diktverk närmare vår tid är ”The Dream of Gerontius” (1865) av John Henry Newman som tonsattes av Edward Elgar 1900. Verket handlar om själens färd genom skärselden i så tydliga katolska termer att det som oratorium först inte kunde framföras i Anglikanska katedraler. Newman helgonförklarades 2019. Det säger oss att reformatorernas teologi och tolkning inte vill uttala sig om tillståndet efter döden utan ser människans själ i ett slags sovande tillstånd fram till Domens dag. Därför ber man hos dem inte för de avlidnas själar utan hedrar och ärar dem genom hågkomsten. Den katolska rekviemmässan är däremot ett uttryck för insikten om själens behov av heliggörande. Mozarts rekviemmässa är också, liksom Elgars ’Gerontius dröm’, ett konstnärligt och religiöst mästerverk som den kristna tron kan låta sig inspireras av.

Bibeltexter som hamnar utanför godkänd kanon kallas apokryfiska. En del av de kanoniska texterna i katolsk bibeltradition betraktades av Luther som ”avvikande” eller som ”halm”.

Vi vet ju hur farligt det kunde vara att ifrågasätta sanningshalten i vissa texter, som i fallet Galileo Galilei.  Hans riktiga påståenden om fysiken och jordens plats i universum fördömdes av några inom Kyrkan därför att det inte stämde med Skriften. Så har det i alla fall uppfattats. Människans öde efter sin död var inte hans ämne. Hans ämne var naturens ordning. Han hade rätt, Kyrkans bibeltolkare fel.

Gemensamt för alla som uttalar sig om helvetet och straffen är att ”uppgifterna” om dem alltid kommer från den Heliga Skrift. Teologer och kyrkolärare har alltså aldrig framlagt dessa begrepp själva utan har utgått från de bibliska texterna. I till exempel Matteus 25:46 säger Jesus ”Dessa ska gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv”.

Även protestanter säger att ”att begreppet skärselden är en del av katolsk troslära”, men just därför finns skärselden bara för katoliker. Är det en riktig slutsats? Man säger också att läran om skärselden tolkas ”olika” och delvis ”reformerats”, utan närmare utläggning. I samma andetag borde man då som protestant mena att helvetet också bara är för katoliker – eftersom vi tror på helvetets existens.

Nu är ju katolsk lära om skärselden (purgatorium) skild från läran om helvetet.  Den nyutgivna boken ”Apokatastasis – släng helvetesglasögonen och läs Bibeln – I Hoppet är vi frälsta”, av Göran Ljungberg och Lasse Yngvesson (2024) är intressant till sitt ämne eftersom den också tar upp katolska ståndpunkter. När det gäller skärselden hävdar författarna att katolsk syn numer ”tolkas olika och reformerats” utan att ge närmare hänvisningar.

Skärselden uppfattas av katolska författare som ”ofattbar nåd”, som också förre påven Benedikt XVI gjort. Det är helt inom katolsk tro, eftersom själarna i skärselden visserligen lider på grund av synder de inte gottgjort för genom ånger och omvändelse, men som genom reningen är på väg till den slutliga frälsningen i Uppståndelsen ljus. Av nåd kommer själen till Gud.

Skärselden är förvisso ett straff för synder mot kärlekens lag och omfattar alla döpta, inte bara katoliker, som man ibland tänker sig. Men det är inte ett evigt straff utan ett rättvist, i olika grad, beroende på syndens grad av allvarlig skuld. Den här konsekvensen av mänsklig handling kan inte jämföras med helvetets straff som förutsätter svår synd utan ånger och bön om förlåtelse.

Om man nu i förståelsen av ’Apokatastasis’ avskärmar sig från tanken på eviga straff i helvetet och talar om allas slutliga frälsning genom Guds barmhärtiga kärlek, kan man inte på samma sätt avskärma sig från skärseldens rättvisa med övergående straff för förlåtliga synder. Det gör inte heller boken ”Apokatastasis – släng helvetesglasögonen och läs Bibeln – I Hoppet är vi frälsta”. Vad man måste fråga sig är bara om evangelikala kristna tror att skärselden existerar. Gör de det inte, kan det ju inte heller handla om ”befrielse” från skärselden, eftersom den enligt dem kanske inte finns.

S:t Jean Vianney, präst, (1786-1859) har kallat skärselden ”Guds sjukhus” på väg till tillfrisknandet. En ohållbar position är att skärselden bara skulle finnas för katoliker, som det står i boken ’Apokatastasis’. Finns den, måste den finnas för alla, även om protestantisk teologi och lära inte ger den plats. Här stöter vi på den kristna splittringens onda konsekvenser, eftersom sanningen på denna punkt inte är delad.

Om protestantisk teologi avstår från att närmare förklara själens tillstånd efter den jordiska döden, faller egentligen tanken på skärselden av sig självt. Frågan om helvetet faller inte på samma sätt eftersom Skriften tydligt på många olika ställen talar om det. Alltså kan tron och tanken på skärselden i protestantisk teologi inte överföras till protestantiska synen på den katolska läran om helvetet.

För katolsk teologi är det uppenbart genom Skriften och Vår Herres undervisning att själarna i helvetet lever i samma tillstånd som Adam och Eva gjorde efter syndafallet, det vill säga i förlust av sin ur-oskuld och i sin nya ur-synd, den som vi alla har ärvt av dem och benämner arvsynd.

Hur detta tillstånd upplevs i verkligheten kan vi inte veta utan bara föreställa oss, som också konstnärer och diktare i kristenheten gjort, både i sann gudsfruktan och utan den. Att vi katoliker, som boken ”Apokatastasis – släng helvetesglasögonen och läs Bibeln – I Hoppet är vi frälsta”, i sista delen av titeln säger, lever i och av Hoppet, framgår av prästens ord i den Heliga Mässan, Första eukaristiska bönen, när han ber: ”Vi offrar detta lovets offer som de (Herrens tjänare och tjänarinnor) själva frambär för sig och alla de sina, för sina själars frälsning och i hopp om hälsa och välgång. De infriar sina löften till dig, du evige, sanne och levande Gud.” Dessa prästens ord i mässan visar att Kyrkan tror att offret för själarnas frälsning är verksamt och utverkar lindring och nåd för själen i sin rening inför inträdet i himlen. Offret är alltid ett och detsamma, Kristi offer på korset.

Jesus steg ned i dödsriket för att ”befria de rättfärdiga som gått före honom”, säger Katolska kyrkans katekes (633). De som då befrias kan inte ha begått allvarlig synd, dödssynd, vars straff är helvetet. Jesus har inte nedstigit i dödsriket (påskaftonens betydelse) för att ”förstöra fördömelsens helvete” (jfr Matt 27:52-53), säger katekesen (633). Invändningen mot huvudtanken i Apokatastasis är att den teologiska tolkningen ser ut att göra just detta, att på något sätt förinta själva helvetet eller att säga att ingen befinner sig där, och att det är tomt.

Origenes (början av Andra århundradet) antogs ha menat att Satan själv till slut skulle nå frälsningen, men han förnekade det ivrigt och menade att det bara var andras ”spekulation”. Origenes räknas av vissa om kyrkofader men har aldrig kunnat förklaras vara Kyrkolärare (Doctor of the Church), även om stora biskopar och teologer försvarat honom. Alltså kan vi på denna punkt inte stödja oss generellt på Origenes’ stora teologi från andra århundradet efter Vår Herre. Allt han säger är inte förenligt med katolsk tro!

Boken ”Apokatastasis” vill antyda att denne store teolog från första århundradet efter Kristus trodde på allas slutliga frälsning och alltså de eviga straffens och helvetets icke-existens. Det är dock inte sant.

Pelagius (+ 480?) förnekade arvsynden men förklarades vara heretiker på Jerusalemsynoden (415). S:t Augustinus har varken förnekat arvsynden eller helvetet och vederlade Pelagius, som hade stort inflytande i sin tids kultur och påverkade församlingarna också inom Augustinus’ stift Hippo i Karthago. De som stöder tanken på Apokatastasis vill lugna och med kärlek trösta troende som känner ångest över möjligheten av en fördömelsens ort efter livet på jorden. De har förstått ett behov hos många troende att kunna förhålla sig till bilder och texter om eviga straff och att kanske – som Jeanne d’Arc bränd på bålet (30 maj 1431) för heresi – känna ångest inför ett liknande slutligt öde.

Jag har dock lite svårt att tro att evangelikala kristna verkligen oroar sig för ett efterjordiskt helvete. Inte heller katoliker tänker mycket på det. Generellt tror jag inte kristna idag är särskilt helvetes medvetna. Man har svårt att ta det till sig. Äldre bilder och visioner är så skrämmande att de inte uppfattas som verklighet. Man kan vara tilltalad av moderna formuleringar som ”frånvaro av det goda” som i alla fall är bildbefriande men samtidigt så abstrakta att de förlorar sin mening.

Helvetet är nog för de flesta, kristna eller agnostiker, ett jordiskt helvete i någon form, seriemördarnas, trafickingoffrens helvete, eller fängelse för otillåten samhällskritik, som Navalny till exempel. Man kan lägga sin förtröstan på den moderna tendensen att vara inkluderande. På något sätt är inkluderandet jämförbart med just Apokatastasis. Allt kan inrymmas i inkarnationens mysterium, även synden. Men det är en irrlära, en heresi.

Svårigheten är att föreställa sig det helvete som finns, men som vi inte vill känna till. Om det inte finns en modern ”helvetesskräck” så finns i alla fall svår dödsångest, men även det ovanligt. Det är ändå alltid en själavårdande plikt att ingjuta hopp och förtröstan, att inte att varna för dom och förkastelse. Inte minst gäller det i självmordsfallen. Det är oerhört viktigt att vara till stöd och tröst när anhöriga inte kan sörja normalt efter ett självmord. I stället för sorg kommer senare ett traumatiskt tillstånd av slutenhet och förnekelse. Pastoralt måste vi erbjuda närvaro genom besök och samtal.

Kyrkornas närvaro inom sjukhusvården är mycket viktig även om den inte ofta efterfrågas. I sorgen och smärtan är den kristna empatin i alla fall meningsfull och inte ifrågasatt.

Apokatastasis vill ju, som jag förstår det, vara ett försök att uppfatta tidigare uttryck för evig dom och straff för synd som antingen rena feltolkningar av Bibelns ord, eller överdrivna och egentligen falska uppmaningar till omvändelse och bot.  Boken jag nämnt har en ambition att ta upp alla tänkbara infallsvinklar för att inte fastna i något svårt och kanske just ångestskapande tillstånd för människor som inte egentligen behöver frukta straff för sina liv. Boken vill vara en vägledare för många med mycket olika inställning. Den är empatisk i den meningen att inte vilja göra själva tanken på helvetet till ett helvete. Men samtidigt vill författarna vara trogna mot Bibeln som Guds ord. Köp boken, om du har kontakter inom ekumeniken!

Här finns ett intressant dilemma som framträder i boken. Dilemmat kommer också till uttryck i motstridigheterna mellan Erik Jakob Ekman (1842-1915), som var präst i Svenska kyrkan och som skrev den inflytelserika boken ”Evangelii fullhet och de ändlösa straffen” (1903) och som trodde på Apokatastasis, och Paul Petter Waldenström (1838-1917) som i det då grundade Svenska Missionsförbundet fördömde Ekmans tolkning och lära. De var ändå vänner!

Idag imponeras man av allvaret och det kristna grundspråket hos dessa äldre frikyrkliga förkunnare i Sverige. Det var en annan tid och man kan fråga sig om vår tids frikyrkliga förkunnelse och trohet mot Bibeln har något motstycke till dessa andliga giganter.

Frågan om ”Evangelii fullhet och de ändlösa straffen” översatt till vår tids trosförkunnelse är och förblir central, även om samsyn i frågan om helvetets existens lyser med sin frånvaro. Vi behöver ställa frågorna igen och helst i ekumenisk dialog. Då är boken av Göran Ljungberg och Lasse Yngvesson en mycket värdefull och dessutom språkligt lättillgänglig inledning.

Vi måste ta ställning till om vi tror på helvetets verklighet eller om vi förkastar Kyrkans vidhållande till dess bestående verklighet. Vi tror alla att Jesu Uppståndelse är den högsta och viktigaste sanningen i vår tro på Kristus (KKK 638) men vi kanske inte är lika enade i tron på de eviga straffen och helvetet som platsen för avfallet från Gud och högmodet.  Vi får inte skrämmas till tro på domen när ondska och omänsklighet präglar vår nutid. Vi måste bara tro på de sanningar Gud uppenbarar för oss i sin Son Jesus Kristus.   Frågan är om den nyutgivna boken ”Apokatastasis – släng helvetesglasögonen och läs Bibeln – I är vi frälsta”, av Göran Ljungberg och Lasse Yngvesson, är ett försök att förkasta läran om helvetet eller en diskussion om vad helvetet innebär. Det är det intryck jag får själv i alla fall!

Vi kan jämföra med den internationella situationen efter Rysslands angrepp på Ukraina och de stora oroligheterna i Mellanöstern. Kan rädslan för kärnvapnen driva fram användningen av ett krig som ingen kan vinna? Just nu aktuellt är ju frågan om vår försvarsförmåga inför ett möjligt krigshot. Hur ska vi förhålla oss mentalt och religiöst till det? Vi bör inte, och kan inte, lika lite som när det gäller helvetet, frammana bilden av ett skrämmande hot, hotet av ett kärnvapenanfall. Vi får inte skrämma fram ett försvar! Vi får inte heller skrämma fram en medvetenhet om helvetet som en realitet. Vi måste gå andra vägar och det kan vi, med Guds hjälp.

Vi kan också samtala med våra skyddsänglar. Om vi inte tror på deras verklighet, då tror vi inte på vare sig Gud eller djävulen, varken på himmel, skärseld eller helvete. Änglar beskyddar oss och går före oss men är inte ansvariga för våra beslut och handlingar. De goda änglarna kan se de avfallna änglarna som har som mål att dra med sig själar i helvetet. S:t Gabriel måste ha bevittnat det.

Ängeln Gabriel var Guds budbärare till Jungfru Maria. Han bebådade för henne Sonens födelse som människa. ”Var hälsad Maria full av nåd. Herren är med dig!”

diakon Göran Fäldt