Alla kan bli evigt räddade men inte alla blir räddade till evigt liv hos Gud

I de allmänna förbönerna under Långfredagens gudstjänst tar Kyrkan också upp ”dem som inte tror på Gud”. Förhoppningen som kommer till uttryck om deras slutliga frälsning bygger enligt bönen på samvetet, alltså tron att också den ”som inte tror” kan räddas genom att ”följa sitt samvete”.

Av största vikt är erkänna att varje människa, också syndare, och de som inte tror, eller inte vill tro, har ett samvete. Gud har gett varje människa samvetet och förmågan att skilja ont från gott, men lägger det i människans frihet som skapad varelse, att rätt använda denna förmåga i sina handlingar.

Det betyder att samvetet kommer före tron. Den som inte tror men följer sitt samvete, kan, som förbönen vill uttrycka, bli räddad också utan tron på Jesus Guds Son, som är den ende Frälsaren.

Hans mission är Faderns barmhärtiga kärlek. Denna kärlek kan rädda också den som inte genom dopet fått trons gåva. Här saknas emellertid ett viktigt element i förståelsen av samvetets betydelse.

Människan kan hänvisa till sitt eget samvete som suverän högsta domstol och norm – utan varje lag som  kommer från Skaparen. Den troende kristne vet att Gud gett människan bud att följa. Alla behöver buden eftersom alla har ”ätit av kunskapens träd” och därigenom velat göra sig oberoende av Gud. Eftersom Guds lag ingjutits i människans hjärta och medvetande kan alltså varje människa välja att följa en lag som inte behöver en lagsamling i någon konkret form, som stentavlor eller skrift på annat påtagligt material, men som är en inre, intuitiv lag.

Det betyder att uppmaningen att ”följa sitt samvete” ändå kan leda till människans andliga död, det vi kallar dödssynd, om samvetet nämligen inte erkänner en gudomlig lag utan ersätter den med en subjektiv lag.

Den som tror på Gud kan inte själv avgöra vad som i alla sammanhang är ont eller gott utan måste forma sitt samvete efter den gudomliga lagen. Kyrkan har Kristi uppdrag att förklara den och tillämpa den som lärare. ”Hjälparen, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er” (Joh. 14:26). Det finns, enligt Skriften (Matt 16:19) bara en som fått auktoriteten att lära ut trons sanningar och moralen, S:t Petri efterträdare påven som Kristi ställföreträdare på jorden. Han lär inte att ”alla skall räddas”.

Den som inte tror, men som också genom förståndet kan förstå vad som är gott och vad som är ont, kan också välja det goda i varje handling och därigenom bli ”räddad”.

Det är Kyrkans lära. Men både den som tror, och den som inte tror, kan med lagens stöd för förnuftet bli räddad, vilket Kyrkan ber om i förbönsgudstjänsten på Långfredagen, dagen då Kyrkan firar Kristi försoningsoffer för varje skapad varelse och sin egen tillblivelse, Kyrkan, Kristi mystiska lekamen.  Kyrkan är förmedlaren mellan Gud och oss.

För alla gäller att det är en aktivt god intention, eller handling, som räddar människan. Det betyder att ånger över en ond handling eller intention är nödvändig för räddningen. Den som dör i dödssynd som troende, eller icke troende, kan inte blir räddad utan dömer sig själv. Samvetet dömer först, sedan den Yttersta Domen. Människan döms till ett evigt liv efter döden, med eller utan förening med Gud som skapat henne. Hon är en avbild av Gud själv, troende eller icke troende.

Kyrkan måste alltså inrikta sin mission i världen genom förkunnelse av den gudomliga lagen som den objektiva godhetens princip. Alltså borde bönen Långfredagens gudstjänst förstås som en bön som bygger på samvetet som känner till lagen.

Den om följer sitt eget samvete utan att erkänna Guds lag kan inte vara säker på att handla rätt eller ha rätt intention. Förståelse av bönen på Långfredagen, som den nu är utformad, får inte missleda oss att tro att ”alla kan bli räddade” därför att de är människor och därför att Gud är kärleken. Varje människa, som gjort det onda, måste ångra sig för att bli evigt räddad. Den ångern är en relation mellan människan och Gud och kan inte bedömas av medmänniskor. Guds dömande står oåtkomligt över människan

Det finns kända katolska teologer, bland dem Karl Rahner och Hans Urs von Balthasar, som sagt att de tror att alla, alla, till slut blir räddade (apokatastasis). Nyligen har på svenskt förlag utgivits "Apokatastasis: släng helvetesglasögonen och läs Bibeln: i hoppet är vi frälsta” av de evangeliska teologerna Lasse Yngvesson och Göran Ljungberg. Det eskatologiska perspektivet har tydligen kommit tillbaka i diskussionerna.

Eftersom ”helvetet” finns enligt Skriften, har man inte helt kunnat förneka dess existens men velat hävda att det är ”tomt” och alltså ingen finns där som lider dess kval. Dessa teologer har inget annat stöd för vad de påstår än den egna övertygelsen. De tror förmodligen att deras undervisning räddar troendes förtvivlan och ångest och att den drar fler till den kristna religionen.

Om de har ställning i de troendes gemenskap och lär ut vad de påstår, begår de synden att vilseleda ”en av dessa små som tror” (Mk 9:42). De som på så sätt vilseleds säger ofta om de döda att ”de har det bra nu”. Tror man så, eller vill föreställa sig döden så, är ånger och omvändelse bara något för dem som ”känner för det”. Tron på allas slutliga frälsning oavsett våra ansträngningar till helgelse kan inte ge bestående frid eller tröst. Enligt Kyrkans lära är det illusion.

Katolska kyrkans katekes säger vad Kyrkan tror genom Kristus: ”Läran bekräftar att det finns ett helvete och att det varar för evigt. Själarna i dem som dör i dödssyndens tillstånd kommer omedelbart efter döden ned i helvetet, där de lider helvetets kval, den ”eviga elden” (KKK 1035). Om vi nu säger att den Heliga Skrift för katoliker har högsta trovärdighet är det ändå inte en självklarhet; studiet av Skriftens historiska och ”litterära” tillkomst har i många avseende kommit att ifrågasätta katolska dogmer med stora konsekvenser för pastoral och mission. Den dogmatiska konstitutionen om den Gudomliga uppenbarelsen, Dei Verbum (18.11 1965), fastslår dock att ”böckerna i den Heliga Skrift med fasthet, troget och utan felaktigheter lär den sanning som Gud för vår frälsnings skull velat anförtro de heliga Skrifterna” (DV 11).

Till Långfredagens hyllningsgudstjänst till det Heliga Korset hör de viktiga förbönerna som prästen frambär. För varje intention böjer församlingen knä en kort stund. Det ger tid till eftertanke. Dit hör också att samvetet måste stå i relation till en ordning som Gud fastställt som lag. Vi kallar den naturlagen.

diakon Göran Fäldt