Dödandet som grundlag i Frankrike
Frankrike är det första landet i historien som begår självmord. Med uppenbar stolthet har hon röstat fram lagen om abort i grundlagen den 4 mars 2024.
Hon som var känd som Kyrkans äldsta dotter och som sett hundratals helgon vandra på sin mer än 1500 år långa korsväg, gör det nu lagligt med grundlagsskydd att döda sina egna oskyldiga barn i moderlivet. Första steget var 1973 då aborterna avkriminaliserades. Det har gått 51 år sedan dess.
Folket sägs stödja parlamentets beslut precis som det gjorde 1793 när bilan skilde de kungligas huvuden från kroppen. Med avrättandet av Louis XVI och Marie Antoinette störtades monarkin sedan Kyrkan i praktiken förstatligats.
Eftersom den utsedde biktfadern, som satt vid drottningens sida i den enkla kärran på vägen till Place de la Concorde i Paris, svurit trohetsed till revolutionen, ville hon inte bikta sig sista gången inför honom. Hon stod fast i sin katolska tro.
Det gjorde inte Albert Camus’ Meursault i romanen Främlingen (1946). Dömd till döden kom en rättrogen präst till honom före avrättningen i Algeriet. Men han avvisade prästen och möjligheten till avlösning. I denna tidssymboliska historia är det den kristna civilisationen som dör genom huvudpersonens likgiltighet.
De 16 karmelitnunnorna i Compiègne, norr om Paris i Frankrike, som blev martyrer under giljotinen den 17 juli 1794, den yngsta 29 år, novis, den äldsta 79 år, stod också fast vid den katolska tron. De gav sina liv i Kristi efterföljd.
Liksom drottningen fick de ingen kristen begravning utan kastades i en massgrav. Denna nationella tragedi fick Georges Bernanos att skriva dramat Dialogue des Carmélites 1949, och Francis Poulenc, operan med samma namn, 1957.
Notre Dame i Paris gråter. 2019 i april brann hon, liksom Jeanne d’Arc på bålet i maj 1431, men överlevde.
Giljotinen, som Franska revolutionen använde som offentlig bödel för kung Ludvig XVI och drottningen Marie Antoinette 1793, i januari för kungen, och oktober för drottningen, har nu satt den sista spiken i en stor civilisations kista. Det land som kan avrätta sin konung och sin drottning offentligt och skända kropparna är samma land som nu bygger en dödens rätt på en grundlag som inte kan ändras utan en ny revolution, sannolikt den som sammanfaller med den Yttersta domen.
Hur behandlas de aborterade barnens döda kroppar? Som karmelitnunnornas?
Det bryr sig inte samhället om, eftersom fostren inte kan bli personer förrän efter födseln. De har inget födelseintyg och finns därför inte. När ett demokratiskt land stiftar sådana lagar och upphöjer abortlagen till grundlag, då har man i själva verket underkänt sig själv som stat och nation. Det är alltså ett statligt ”självmord” eftersom det inte finns någon mördare att åklaga och ställa inför rätta.
Har vi glömt att svenska parlamentariker för något år sedan, eller två, ville föreslå riksdagen samma grundlagsändring som den som genomförts i Frankrike idag?
Hur skulle riksåklagaren se på den eller de som i vanliga fall utför aborter men som någon gång skulle hävda sin samvetsfrihet och vägra?
Med den enkla abortlagen blir det i princip en arbetsmiljöfråga på lokal nivå, men om grundlag gäller, skulle det då komma att vara straffbart, som under den tid då vi hos oss hade gärningen majestätsbrott?
Om vägran inte längre kränker konungens värdighet, kan det kränka statens? Vilket straffvärde skulle brottet ha?
diakon Göran Fäldt
