Om hemmet inte ska vara familjens vardagliga bas, bjuds djävulen in

Det är ju ett påstående som kräver viss utläggning. För det första: det måste inte stämma att djävulen själv står för planering och inverkan i samhället. Det gör kanske inte situationen mindre ond, eftersom det hör till djävulens list att få oss att skylla på honom. Då tar vi inte vårt ansvar.

Djävulen tar sig alltid över ett försvagad samvetes försvarsmur och tar över kontrollen. Men låt oss se på vårt eget ansvar. Låt oss alltså för ögonblicket lämna djävulen åt sitt eget öde.

Hur ser det nu ut där vi bor och lever? Jämför vi Fattigsverige på nittonhundratalets början med våra dagars mönsterkommuner och invånarnas ekonomiska standard vill någon, kanske ofta politiker, säga ”att vi aldrig haft det så bra”.

Välfärdspolitiker är ofta stolta över att framhålla institutionernas framväxt som befrielserörelse för ”instängda” familjer och utvecklingsförhindrade mammor.

Men saken har en annan sida. Det moderna livet innebär stress och för mycket stress leder till besvär och till alldeles för många skilsmässor. Frågan är hur man ser på den utvecklingen. För många är det ett uttryck för förbättring och erkännande av personlig frihet. Forskarna vill nog därför i många fall blunda för den faktiska försämringen, framför allt för kvinnorna. Ensamstående mammors dubbla uppgifter är  ett numer konstaterat hälsoproblem med långtgående konsekvenser. Aborterna har gjort många kvinnor fattigare och ensammare.

Hur ser man då på barnens inre och outtalade upplevelser i samband med skilsmässorna? Hur förstår man deras förlust av klar identitet, som barn av en viss mamma och en viss pappa?

Hur ser man på kraftigt försämrad levnadsstandard för ett ökande antal kvinnor? Uppväger det den vunna personliga friheten?

Förskolorna är skattebetalda institutioner som visserligen skapar en mångfacetterade gemensam miljö för barns tidiga lärande men som egentligen är till för föräldrarna, så att de kan rikta in sig på arbetsmarknaden och höja sina livsinkomster. Frågan är om denna standardhöjning, om den infinner sig, senare i barns liv kompenserar för den förlorade tiden i barndomen med i första hand mamman som känner dem sedan graviditetens första dagar och som borde vara  med dem hela dagarna när de är små och behöver mamman i sin omedelbara närhet?

Sammanfattningsvis kan man notera vad en tidigare skolminister sagt: ”Barn skall varje dag se sina föräldrar gå till arbete eller studier”. Tydligare kan det inte sägas att ”samhället” ska ”ersätta” hemmet som ”familjens vardagliga bas”.

Flera kulturer måste leva sida vid sida i förskolan. Föräldrar kan finna det naturligt att barnen gör allt gemensamt, att de visar sina kroppar ibland, eller att pojkar och flickor i andra fall av föräldrarna inte tillåts sova i samma rum på förskolan. En del förskollärare är utbildade genusideologer och ser som sin uppgift att ”förbereda barn på deras val av könstillhörighet”.

Samhället lyfter alltså in sina ständigt pågående konflikter och olika ”värdegrunder” i den sociala miljö som, i en samhällsfostrande plan, faktiskt ersätter ”hemmet som vardagslivets bas”.

Den situation västerländska samhällen har idag är naturligtvis inte djävulens verk, utan människors, politikers, ideologers verk. Men djävulen är nöjd. Han behöver inte anstränga sig. Andra gör honom tjänst.

Sociologerna kan naturligtvis beskriva den aktuella samhällssituationen i termer av målsättningar och övergripande metoder. ”Jämlikheten är målet och genusideologin metoden”!

Det finns ett annan sätt att undersöka orsakerna till de stora förändringarna i samhället för hemmet och familjen. Livet tillsamman mellan man och kvinna, eller samkönade, är så komplicerat och så krävande att det inte alltid ser ut som ett val man vill göra. Är familj med barn något de unga med övertygelse väljer. Eller vill man gå en annan väg?

Stämmer det att antalet födslar i Sverige nu under 2020-talet är lägre än på länge? Stämmer det att fler kvinnor säger nej till allt moderskap? Stämmer det att männen söker hustrur från andra kulturer där familjelivet och föräldraskapet år centralt för båda män och kvinnor?

Det betyder att människor inte känner sig trygga i dagens hårda samhälle. Därför vågar de inte tro, inte hoppas på kärleken och inte älska barnen.

Varför är ett växande antal unga kvinnor ”rädda för graviditeter” och tänker sig hellre kejsarsnitt än naturligt födande?

Utvecklingen på livets mest centrala område är i allvarlig kris. Sociala målsättningar och sökande efter personlig lycka är i otakt. Det har gått för långt!

Låt oss inte vara naiva och bara till del erkänna problemen i dagens samhälle för att inte ”oroa” allmänheten. Om det är sant att psykisk ohälsa är ett faktum som bekymrar psykologer och socialkuratorer, om det är sant att ungdomsbrottslighet är ”systemhotande”, att könssjukdomar ökar och går ner i åldrarna, att läs och skrivförmågan bland skolbarnen behöver mer stöd och förståelse, att könsdysfori felbehandlas, kan vi då säga, att ”vi aldrig har haft det så bra”? Är det inte en cynism?

Om det är sant att personer som kliniskt kunnat byta kön vid sjukdom behandlats som den nya personen han eller hon är, men skulle ha behövt behandling efter sitt biologiska  kön och inte avlidit på grund av fel behandling, är det då ett främjande av personers frihet att välja könsidentitet eller är det tvärtom ett tydligt misslyckande med ”lagens godkännande”. Det är en sann historia: Mannen som opererades var en gravid kvinna. Barnet dog. (Se Denise Shick Understanding Gender Confusion: A Faith Based Perspective, 2014).

Den moderna människan är en slags Hamletgestalt. När han säger ”att det är något ruttet i kungens rike” och undrar vem skall rädda det, avslöjar han en mordisk korruption. Hamlet är Shakespeares mest kända visselblåsare. Och som så många av dessa verkliga hjältar, måste han dö. Men det var ”ett ädelt hjärta som brast”!

Alla dessa moderna problem hade kunnat undvikas i stort om samhället inte haft anspråk på att ”ersätta hemmet som familjens naturliga och vardaglig bas” med skattebetalda institutioner.

Det är ett gigantiskt samhällsfilosofiskt misslyckande vi i dessa tider får uppleva – i våra mönsterkommuner och i vårt enastående rika konsumtionssamhälle vi lever i. Se bara hus det ser ut bakom välfärdsfasaden!

Allt beror på den politiska viljan att beröva familjerna deras naturliga roll. Historikerna i framtiden kommer att ställa sig frågan: Hur kunde människor acceptera illusionerna om en tillvaro utan hemmet som familjernas vardagliga bas?

Den enda vägen till ett samhälle med normala och kontrollerbara problem är ett samhälle där hemmet är familjens centrum och hjärta och där samhället tjänar sina medborgare när det behövs och i den utsträckning som krävs.

Den kristna kulturen är det enda svaret på samtidens allvarligaste problem. Den är vår potential, ofta missbrukad och missförstådd, men ändå den enda.

S:t Paulus skriver och ger oss en förklaring: ”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det, blir de rättfärdiga genom hans nåd, eftersom Gud har friköpt dem genom Jesus Kristus (Rom 3:23).

diakon Göran Fäldt