predikningar

”En gång för alla.” Kristus behövde inte "offra sig många gånger", utan ”en gång för alla”. Det är detta enda offer som görs närvarande i varje eukaristi. ”Kristi offer och mässoffret är ett enda offer” (katekesen). Eukaristin är ett offer. Det framgår av själva instiftelsen. ”Detta är min kropp/mitt blod som offras/utgjutes för er.” Den gör Kristi offer på korset närvarande.

I dagens läsningar berättas om två predikningar. Den första hölls av prästen Esra ungefär 450 år före Jesu predikan, som vi hörde om nyss i evangeliet. Esra hade återkommit från fången­ska­pen i Babylon och deltog i återuppbyggandet av Jerusalem. Predikstolen var en hög trä­ställning i det fria. Där läste han ur Mose lagbok. När han öppna­de bokrullen stod fol­ket upp, som vi gjorde nyss när vi lyssnade till evangeliet. Folket ropade ’Amen, Amen’. Som när försam­lingen nyss svarade ’Lovad vare du, Kristus’.

Hebreerbrevet beskriver det tält i ”det förra förbundet” där offren fram­bars. Där fanns två rum, ”det heliga” och längst in ”det allra­heligaste”. I ”det heliga” frambar prästerna de dagliga offren. I ”det all­­­ra­­heli­gaste” gick endast översteprästen in och bara en gång om året. Det ”heliga” pekade vidare mot det ”allraheligaste”. Redan det första för­bun­det rymde en antydan om ett steg vidare.

Paulus bländades. Ljuset på Damaskusvägen gjorde honom blind i tre dagar. När han fick synen tillbaka döptes han och började förkunna. Men enligt sitt Galaterbrev var han en tid i ”Arabien” in­nan han träffade Petrus en första gång. Först senare träffar han och förenas med de andra apostlarna. Han behövde tid för att förstå vad han sett.

Tron rymmer en oerhörd spännvidd. Vi har hört om den barmhärtige överste­prästen, som ”kän­ner med oss i våra svagheter”. Det betyder inte att känslan är sen­timental eller vekt eftergiven. Han är samtidigt ”helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare, upphöjd över himlarna”. Han är både barm­härtig och mäktig. Också i evangeliet märker vi spännvidden. Han botar alla som ”trängde sig på honom för att få röra vid ho­nom”.

”Vi har en mäktig och barmhärtig överstepräst.” Det är Hebreerbrevets budskap. Författaren går grund­ligt till väga för att motivera sitt budskap. I dagens avsnitt tar han hjälp av en gåtfull gestalt som Abraham mötte vid ett tillfälle, Mel­kisedek, ”kung i Salem och präst åt Gud”. Åt denne Melkisedek ger Abraham tionde och tar emot hans välsignelse. Han måste alltså vara större än till och med Abraham, trons fader.

När tron försvagas påverkar det också hoppet, och tålamo­det. Vad hjälper det att vi en gång var ivriga, om vi inte håller ut ända till slutet? Den som slutar ro mot strömmen och lägger händerna i knät driver med strömmen. (Cassianus) Hebreerbrevet lyfter fram Abra­ham som föredöme i hoppets dygd. Det löfte han fått om en avkomma tycktes ju dröja över all rimlig tid. Paulus säger att Abraham ”hoppades när allt hopp var ute”.

Bröllopet i Kana tar inte slut. Så länge brudgummen är hos sina lär­jung­ar kan de inte fasta. Något radikalt nytt har brutit in. Därför duger det inte att lappa och laga på det gamla. Inte heller använ­da gamla vinsäckar för det nya vinet. De som hörde Jesu ord kan knap­past ha förstått. Vi förstår det endast genom tron. Vad vi ser och märker med våra sinnen är sällan där, inte ännu. Vi kän­ner lättare igen oss i ropen och tårarna.