predikningar

Profeten Jeremia varnar allvarligt för det. ”Förbannad den man som sätter sin lit till människor.” Som kontrast till det beskriver han välsignelsen för den som sätter sin lit till Herren. Det finns många som djupt ångrar att de litade på människor. Ofta av ”snällhet” eller brist­ande mod. Om bedragaren hör till familj eller vänkrets, drabbar det hårt. Få saker gör så ont som att svikas av någon vi har litat på. Å andra sidan finns det något gott i att visa män­niskor förtroen­de. Finns det någon väg mellan naiv godtrogenhet och överdriven misstänksamhet?

Syndafallsberättelsen om det förlorade paradiset är ingen saga. Den som med uppriktigt hjärta läser be­rättelsen i ljuset av kyrkans tro kän­ner igen männi­skans villkor på jorden. Hon känner igen sin längtan ef­ter det paradis som gått förlorat och det som hindrar henne att nå det. Människan vill vara ”lik Gud” och därmed sin egen herre, men kastas tillba­ka på sig själv och sina begränsade möjligheter, vilket slutar i död, i den ”jord” var­ifrån hon kommit.

Varför syndar människan? Det är ju så dumt. I efterhand, när hon förstår vad hon ställt till med, kan hon bittert ställa den frågan. Varför syndade jag? Psy­kologi och andra kunskapskällor kan förklara en del, men inte allt. Det är den frågan som syndafallsberättelsen svarar på. En ond och listig makt frestar människan genom att ingjuta tvivel på och misstro till vad Gud har sagt.

De två bröderna missionerade på 800-talet i Bulgarien, Mähren och Kroatien. De skapade ett slaviskt skriftspråk och en slavisk liturgi. Då, som nu, rådde spänning mellan öst och väst. Bröder­na firade liturgin på folkspråket men västliga biskopar op­po­nerade. Bröder­na vände sig till Rom och påven avgjor­de saken genom att lägga deras liturgi på altaret. Han be­kräftade enheten i mångfalden.

Den första skapelseberättelsen svarade på frågan vari­från allt kommer. Den andra skapelseberättelsen, som vi hör i dagens mässa, sva­rar på andra frågor. Framför allt på frågan varför människans till­varo ser ut som den gör. Inte minst på frå­gan om döden och det onda. Det är Gud som blåser in liv i människan. Ingen ger sig själv livet. Ing­en kan ge liv åt någon annan. Utan Gud är människan bara ”stoft”.

Skapelseverket når sin höjdpunkt i människan. Fiskarna och djuren frambringas ur vattnet och ur jorden. ”Må vatt­net och jorden frambringa levande varelser.” Om männi­skan står det att hon skapas direkt av Gud. Hon får dessutom ansvar för den övriga skapelsen. Högtidligt, som frukten av ett samråd, säger Gud: ”Låt oss göra männi­skor till vår avbild, till att vara oss lika”. Fäderna såg det som ett rådslag inom den Heliga Treenigheten.

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord…” Bibelns första ord känns igen i Johannes­evan­­ge­liets inledning: ”I be­gyn­nelsen var Ordet…”. Skapelseberättelsen hör vi vid ett annat till­fälle under kyr­koåret – påsk­nattens vigilia. Kyrkan läser och förstår alltings skapelse i ljuset av hur allting nyskapa­des. Redan i bibelns första meningar skymtar den heliga Treenighe­ten.