predikningar

Berättelsen om de fem kornbröden och de två fiskarna är inte vilken berättelse som helst. Den berättar inte bara om ett mirakel. Den uppriktige lyssnaren anar något mera. Berättelsen har också fastnat i vårt gemensamma minne. Vad vore vår kultur utan berättelsen om de fem kornbröden och de två fiskarna? Jesus styr händelsen suveränt. Han har en plan med det som sker. Mycket folk har följt efter honom till andra sidan sjön, upp på berget. Vi får veta att det är strax före judarnas påskhögtid. Jesus lyfter blicken och ser den stora folkskaran.

“Som får utan herde.” Orden har nästan blivit ett talesätt. Det är inte svårt att känna igen sig i evangelistens beskrivning. Människorna söker frihet och oberoende, men hamnar i vilsenhet och oro. De saknar goda och pålitliga vägledare och blir därmed lätt byte för falska ledare, som vi horde i första läsningen. Dessa varnar inte för faror, de leder inte till goda beten, utan ser till sitt eget bästa.

Många tecken i tiden vittnar om splittring och s.k. fragmentarisering. Det märks i ett alltmera hätskt samtalsklimat, där den ene inte längre ens förstår vad den andre säger och ibland inte ens vill göra det. Den babyloniska språkförbistringen förstärks av den s.k. postmoderna tanken att det inte finns någon objektiv sanning, bara subjektiva åsikter. Men vad är det då som förenar oss människor? Skall djungelns lag och den starkes rätt göra slut på allting i det materiella kretsloppet?