Påven Franciskus talar till de närvarande vid den avslutande mässan för synoden om synoden den 27 oktober i Peterskyrkan i Vatikanen. (foto: Simone Risoluti / Vatican Media)

Tio dagar efter att den synodala församlingen i oktober 2024 avslutats, och nästan fem år sedan påven Franciskus först tillkännagav synoden om synodalitet, finns det nu en konsensus om vad "synodalitet" betyder?

Under årens lopp fick man allt oftare höra att synodalitet betydde ett "nytt sätt att vara kyrka". Det kan knappast vara viktigare att veta vad det betydde.

Vid avslutningen av den synodala församlingen i oktober 2023 var det något besvärligt att slutrapporten krävde större studier av vad exakt "synodalitet" betydde. Tre års arbete med frågan hade inte lett till en god förståelse av begreppet. Så ytterligare studier påkallades, och den Helige Fadern inrättade en studiegrupp för att arbeta med frågan. Den studiegruppen kommer att rapportera i juni 2025, så årets månadslånga församling sammanträdde utan någon definition till hands.

Det visade sig att församlingen hade för avsikt att råda bot på denna otillfredsställande situation. Så en definition gavs – flera faktiskt.

Och det visade sig att synodalitet inte alls betyder ett "nytt sätt att vara kyrka", utan faktiskt vad kyrkan alltid har varit. Faktum är att den slutliga rapporten sade "att synodalitet är en konstitutiv (= grundläggande. Övers. anm.) dimension av kyrkan".

Ingen synodalitet, därför ingen kyrka. Och där kyrkan finns, råder redan synodalitet.

Lyckligtvis noterade slutrapporten att det hade uppstått en "fruktbar konvergens när det gäller innebörden av synodalitet".

"Synodalitet är de kristnas vandring tillsammans med Kristus och mot Guds rike, i förening med hela mänskligheten", noterade dokumentet (28).

"[Synodalitet] består i att fatta beslut i enlighet med en differentierad förståelse av medansvar", fortsätter dokumentet. "Enkelt och koncist kan man säga att synodalitet är en väg till andlig förnyelse och strukturell reform som gör det möjligt för kyrkan att vara mer deltagande och missionerande, så att den kan vandra med varje man och kvinna och utstråla Kristi ljus."

Kardinal Robert McElroy från San Diego, till exempel, lyfte fram denna definition som en "viktig milstolpe".

Synodalitet är således förnyelse och reform i enlighet med differentierade förståelser av medansvar, vilket leder till en mer deltagande och missionerande kyrka.

Detta har vissa ekon av den Helige Faderns stadga för sitt pontifikat, Evangelii Gaudium, även om ingen gick så långt som att tala om "Synodalitetens glädje".

Den synodala församlingen försökte göra definitionen mindre tvetydig med några konkreta exempel.

I slutrapporten talas det om "de tre lärjungarna på påskmorgonen: Maria från Magdala, Simon Petrus och den lärjunge som Jesus älskade". När var och en av dem tar sig fram till den tomma graven, "förkroppsligar deras beroende av varandra synodalitetens hjärta" (13).

Men evangelierna berättar att det som de heliga kvinnorna berättade "lät som nonsens för männen, så de trodde inte på det" (Luk 24:11). Det låter inte särskilt synodalt.

Mötets rapport erbjöd ett annat alternativ.

"Vi ser dragen av en synodal, missionerande och barmhärtig kyrka lysa i fullt ljus i Jungfru Maria, Kristi moder, kyrkan och mänskligheten", står det i slutrapporten, som presenterar Maria som en synodal gestalt (29). "Hon är den form av kyrkan som lyssnar, ber, mediterar, samtalar, ledsagar, urskiljer, beslutar och handlar. Av henne lär vi oss konsten att lyssna, att vara uppmärksam på Guds vilja, att lyda Guds ord och att vara redo att lyssna till de fattigas behov och ge oss ut på vägen."

Eftersom Maria är en förebild för lärjungaskap och helighet, verkar det som om synodalitet praktiseras av alla i varje aspekt av det kristna livet, från den kontemplativa munken till dem som utför barmhärtighetens kroppsliga gärningar.

Den slutliga rapporten rör sig i den riktningen genom att föreslå att synodalitet är vad Jesus hade i åtanke vid Kristi himmelsfärd.

"Synodalitet är inte ett mål i sig", heter det. "Snarare tjänar den det uppdrag som Kristus anförtrodde kyrkan i Anden ... [i] Herrens befallning att förkunna evangeliet för alla folk (Matt 28:19-20; Markusevangeliet 16:15-16). ... Synodalitet och mission är intimt förbundna med varandra: mission belyser synodalitet och synodalitet sporrar till mission" (32).

Samtidigt kan synodalitet vara så enkelt som att växa upp i en familj.

"I familjer lär vi oss att uppleva de grundläggande sedvänjor som behövs för en synodal kyrka", står det i slutrapporten. "Här lär vi oss att vi är lika i värdighet och skapade för ömsesidighet; att vi behöver bli lyssnade på, och att vi kan lyssna. Här lär vi oss först att urskilja och fatta beslut tillsammans, att acceptera och utöva auktoriteter som är kärleksfulla och livgivande, och att vara medansvariga och ansvariga" (35).

Synodaliteten går också djupt in i vår grundläggande relation med det transcendenta. (=Andlig, höjd över det jordiska. Övers.anm.)

"Synodalitet är i första hand en andlig disposition", sägs det i slutrapporten. Den genomsyrar de döptas dagliga liv och varje aspekt av kyrkans uppdrag. En synodal spiritualitet flödar ur den Helige Andes verkan och kräver att man lyssnar till Guds Ord, kontemplation, tystnad och hjärtats omvändelse" (43).

Det finns alltså ingenting som inte är synodalitet i kyrkans bibliska, liturgiska, familjära, andliga och missionerande liv. Långt ifrån att vara ett nytt sätt att "vara kyrka", finns det inget sätt att vara kyrka som inte är synodalitet.

Påven själv har anammat detta synsätt. Vid den sista mässan vid oktoberförsamlingen avtäcktes den magnifikt restaurerade Bernini baldacchino i Peterskyrkan. Den Helige Fadern riktade sin beundrande blick mot mästerverket och tänkte på synodalitet.

"När vi beundrar den majestätiska Bernini-baldacchinon, mer sublim än någonsin, kan vi återupptäcka att den ramar in den verkliga brännpunkten för hela basilikan, nämligen den helige Andes härlighet", predikade den helige fadern. ( Petrus-baldakinen ;  italienska : Baldacchino di San Pietro, L'Altare di Bernini ) är ett stor barockskulpterad bronstak, tekniskt kallad ciborium eller baldakin , över högaltaret i Peterskyrkan i Vatikanen. Övers. anm.)

"Detta är den synodala kyrkan: en gemenskap vars främsta ligger i Andens gåva, som gör oss alla till bröder och systrar i Kristus, som reser oss upp inför Honom."

Definitioner av synodalitet har således erbjudits, som inkluderar allt och inte utelämnar något. Kanske var det just det som var poängen med de senaste fem åren. Som T.S. Eliot uttryckte det om (synodala?) upptäcktsresor: "Slutet på allt vårt utforskande kommer att vara att komma fram där vi började och lära känna platsen för första gången."

Fader Raymond J. de Souza

Fader Raymond J. de Souza är huvudredaktör för  Convivium magazine, vars upphovsman han är.

Till svenska, november 2024, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också: Australiens ärkebiskop: Synoden om synodalitet kan inte "återuppfinna den katolska tron."

Läs också: Är katolicismen en religion i utveckling eller håller den fast vid Kristi lära?

Läs också: Kommentar av Roland Noé: "Synoden i Rom och kyrkfolket – ett klumpigt etikettbedrägeri"

Läs också: Synoden prioriterar trendiga trender framför evangelisation

Läs också: Den märkliga språkliga dynamiken i den begynnande synodala kyrkan

Läs också: George Weigel: Gropar på vägen till synoden 2024

Läs också: Mycket märkliga nyheter från Vatikanen - Biskopssynodens Vatikansekretariat lägger ut en undersökning på Internet och raderar sedan resultatet av undersökningen

Läs också: George Weigel: Öppet brev till synodens generalsekreterare