Kortpredikan, Vårfrumässa, 2 februari 2019

Heb 11:1-2,8-19 Luk 1:69-75 (Resp.psalm) Mark 4:35-41

”Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?”

De räddhågade lärjungarna fick ett överväldigande tec­ken. Inte för att bli impo­nerade, utan för att komma till tro. ”Har ni ännu ingen tro?”

Men också för att förundras och tänka efter. ”Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder honom.”

Abraham är trons fader. ”För sin tro fick han Guds vittnesbörd.” Hans tro gav honom förtröstan och mod att våga ”dra bort till ett land som skul­le bli hans, utan att veta vart han skulle komma”. Tron över­går i ett hopp som ger kraft. Hoppet i sin tur byg­ger på tron.  

Samtidigt som han lydde tycks han tänka efter. Hans eftertanke gav honom förnuftiga skäl att ”lita på den som hade gett löftet”. Gud ljuger inte. Han står för sina löften.

Hebreerbrevet ger en slags definition på vad tro är, den enda i Nya Tes­tamen­tet. ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger visshet om det vi inte kan se.”

Tro är inte bara den troendes sub­jektiva ”visshet” och förtröstan. Ordet för

”grun­­den” är mångtydigt, men över­sätt­ningen i Bibeln 2000 kny­ter an till hur katolsk tradition har förstått ordet. ”Grunden” kan betyda ”verklighet”, den osynliga verkligheten.

Tron får visshet om denna ”verk­lighet”. Den yttersta och inner­sta verklig­he­ten. Den som skapat allt, som blivit människa i Jesus Kristus och som ny­ska­pats genom hans uppståndelse.

Redan Abraham anade det. Han tänkte efter: ”Han sade sig att Gud ha­de makt att till och med uppväcka dö­da”.   

Eftertanken når ett stycke på väg, men inte till den yttersta och innersta verk­ligheten. Därför får människan tecken och under.[1] Som när Jesus stillar stor­men.  

Den subjektiva tron får en ”grund” att vila på. Den behöver inte kastas hit och dit av vindar och vågor.

Evangelisten berättar och beskriver trons visshet: ”Vinden lade sig och det blev alldeles lugnt”.

Om Jungfru Maria, trons moder, sade Elisabet: ”Salig är hon som trodde”.