Kortpredikan 29 januari 2019

Heb 10:1-10 Ps 40:2,4ab,7-8a,10,11 Mark 3:31-35

Det borde vara självklart för människan att göra Guds vilja. Hon är ju ska­pad av Gud. I stället styrs hon sedan syndafallet av egenviljan.

Vägen för att återvända till Guds vilja har sina olika steg, både för den enskilde och för den mänskliga familjen.

Benedictus beskriver vägen i sin regel. ”Så skall du genom lydnadens möda återvända till honom som du genom olydnadens tröghet gått bort ifrån.”

I bibeln börjar det med ”lagen”, som innehöll de moraliska buden, men också skyldigheten att frambära olika offer i templet.

Hebreerbrevet kallar ”lagen” en ”skugga av det goda som skall kom­ma”. ”Lagen” är ett förs­ta steg i Guds plan.

Redan Psaltaren antyder att djuroffer inte var Guds egentliga önskan. De kunde kosta på och de påminde människan om att hon stod i tacksamhetsskuld till Gud för alla hans gåvor, men de syftade vidare. En slags gudomlig pedagogik.

I Hebreerbrevet läggs några verser ur psaltaren i Jesu mun som antyder djuroffrens fullbordan. ”Brännoffer och syndoffer gladde dig inte. Då sade jag (Kristus): Se, här är jag. Som det står skrivet om mig i bokrullen har jag kommit, Gud, för att göra din vilja”.

Författaren förklarar avsikten: ”Efter denna Guds vilja har vi helgats genom att Jesu Kristi kropp blev offrad en gång för alla”.

Detta ”helgande” sker i koncentrerat form i varje eukaristi. När den troende förenar sig med Kristi offer sker något med lärjungen. ”För att vi inte skall leva för oss själva utan för honom som dog och uppstod för oss”. (fjärde eukaristiska bönen)

Nåden förvandlar och stärker människans vilja så att hon med hela sitt liv kan sä­ga: ”Ske din vilja”.

Eller med Jesu ord: ”Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor”.

                                                                                          pater Ingmar Svanteson