predikningar

​​​​​​​Vi börjar en vandring genom Romarbrevet, Pauli väldiga brev till de kristna i den dåtida världens centrum. Han förkunnar ”Guds evangelium”, som är ”evangeliet om hans Son”. Brevet börjar med att Paulus presenterar sig själv som ”Kristi Je­su tjänare, kallad till apostel”. Så hälsar han ”alla Guds älskade i Rom”. Vi vet inte hur församlingen uppstod och Paulus har inte varit där tidigare, men han känner några av dess medlemmar.

En av de tio kommer tillbaka och tackar. Alla tio har botats från sin fasansfulla sjuk­dom, men bara en av dem gör sig mödan att tacka. Hur är det möjligt? Var han mera väluppfost­rad än de andra? Jesu svar antyder något mera när han säger: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.” Jesus ställer frågan själv. ”Var är de nio andra?” Dess­utom var den som bo­tats samarier, en främling för judarna.

​​​​​​​"Herrens dag är nära." Det är den röda tråden i profeten Jo­­els budskap. "Solen och månen förmörkas, och stjär­norna mister sitt sken." Men budskapet har en fortsättning som ger hopp. Sekulära undergångsprofeter väcker ångest, men ger inget hopp. "För sitt folk är Herren en tillflykt. Ni skall erfara att jag är Herren, er Gud, som bor på Sion, mitt heliga berg."

​​​​​​​Vi vet inte mycket om profeten Joel utöver vad som möter i boken som bär hans namn. Hans profetiska budskap är kärvt och tydligt: ”Klä er i sorgdräkt och kla­ga. Jämra er, pålys en helig fasta”. Han talar drastiskt om ”Herrens dag, en dag av mörker och tjocka, av moln och töc­ken”. Vi borde inte förvånas. Katekesen säger: ”Guds rike skall inte komma i sin fulla verklighet genom en historisk triumf för kyrkan till följd av att utveck­ling­en ständigt går framåt utan genom att ondskans makt en sista gång släpps loss men blir besegrad av Gud.”

​​​​​​​”Då skall ni få se vilken skillnad det är mellan den rättfärdige och den ogudaktige.” Då, på den dagen, skall det bli uppenbart vilken skillnad det är ”mellan den som tjänar Gud och den som inte tjänar honom”. Här i tiden är bilden ofta oklar. Många gånger tycks det gå den orätt­­färdige bättre än den rättfärdige. Vi känner igen oss i folkets fråga: ”Vad vin­ning har vi av att vi håller vad han har befallt?”

​​​​​​​Jona vredgas över att Herren visar barmhärtighet mot det syn­di­ga Ni­neve, trots att folket gör bot och bättring. De var ju hed­ning­ar! Jona personifierar de utvaldas särskilda frestelse. De bildades förakt för de okunniga, de ordentli­gas irritation över de slarviga, de rättfärdigas dom över syndarna. Jona vet att Gud är nådig och barmhär­tig, tålmodig och stor i mildhet. Ändå vill han hellre dö än se hur Gud visar medlidande med Nineve.

​​​​​​​I slaget vid Lepanto den 7 oktober 1571 besegrades de turkiska musli­mer­na av de kristna och hindrades från att invadera Euro­pa på samma sätt som de hade invaderat en rad andra kristna länder runt Me­del­ha­vet. Kyrkans tro säger att ett legitimt försvar kan va­ra en plikt för den som bär ansvar för sitt eget liv, för familjens eller samhällets väl. Ändå har många svårt att förstå detta idag. Regeln är naturligtvis att söka och uppehålla freden. Självförsvar är ett undantag som inte upp­häver regeln.

​​​​​​​I en orolig och förvirrad tid behövs profeter - men inte vilka som helst. De behöver prövas. De behöver vara visa. Den heliga Birgittas undervisning, baserad på hennes uppenba­relser, var konkret och drastisk, ofta med bilder från hennes liv som mor till åtta barn och ansvarig för ett lanthushåll. Hennes ma­ningar till världsli­ga och kyrkliga dignitärer var profe­tiska och omutliga. Det är lätt att utnämna någon till profet, men vad kännetecknar en pro­fet? Det finns falska sådana. Den heliga Birgitta var själv rädd att bli vilseförd av djä­vulen och lade fram sina uppenbarelser för sina biktfä­der för prövning.