predikningar

​​​​​​​”Du är den mannen.” Natans pedagogik är genomtänkt. Han berättar en histo­ria för Da­vid om en rik man som berövar en fattig man hans enda får. Därmed gill­rar han en fäl­la för David. Han känner David och lockar fram hans häftiga reak­tion: ”Dödens barn är den man som har gjort detta”. David går i fällan och bekräftar domen över sig själv. Men det är mer än skicklig pedagogik. Det är Herrens Ande som av­slö­jar ho­nom. Endast Herrens pil träf­far absolut rätt. Utan den pilen väcks inte den nöd­­vändiga ångern. Ännu mera gäller det förlåtelsen. Att David blir förlåten direkt tycks oss som billig nåd. Men vi vet inte vad som händer mel­lan Gud och David. Det vi ser, att David fastar och ligger på marken, är uttrycken för hans ånger.

​​​​​​​Den heliga Skrift tvekar inte att berätta om Davids illdåd. Utan för­skönande omskrivningar eller ursäkter. Kyrkan i vår egen tid får lära sig att inte gömma undan eller blunda för över­grepp av de mest ansvariga. Det Giovanni Bosco såg bland sin tids vilsegångna ungdomar var inte dolt. Det möttes av fördömande och krav på hårda tag. Men var­ken samhälle eller kyrka hade mod och fantasi att gå till roten med det onda.

​​​​​​​David vill bygga ett tempel åt Herren, men hans tankar är för små och begränsade. Det är snarare tvärtom. Herren skall bygga ett hus åt ho­­­nom. Det är ju Herren som har hämtat honom från be­tes­mar­ken och givit honom seger över alla hans fiender. Ändå förkastas inte Davids tankar helt och hållet. Ett hus skall byg­­­gas. Den som får bygga det är Salomo, hans son. Huset blir en symbol för något mera än byggnaden. Det betyder också det rike som kung­en per­sonifierar. Löftets inne­börd fördju­pas.

​​​​​​​Den glatt dansande David och den logiskt tänkande Thomas, båda är Jesu bröder. Kung David dansade framför arken, när den fördes in i Davids stad och placerades i tabernaklets allraheligaste del. Thomas kämpade inte bara med sin tanke. Han diktade ock­så hym­ner, bland annat till Kristi Kropps och Blods hög­tid. De sjungs när det allraheligaste sakra­men­tet bärs i pro­cession, och in­för det Nya Förbundets tabernakel.