predikningar

Vi hörde i natt om den stora befrielsen. Vi hörde att Frälsaren är född, han som kom­mit för att befria oss från våra verkliga fiender, synden, döden och djävulen. Barnet som föds blev en käm­pe, en befriare. För att ge människan tillbaka hennes förlorade fri­het.

Texterna denna julnattmässa liknar en bägare som flödar över. Kollektbönen talar om ”det sanna ljuset som strålar”. Profeten om ”folket som vandrar i mörkret och ser ett stort ljus”. Fri­den skall vara ”utan ände”. Aposteln klargör att Guds nåd har blivit syn­lig som en rädd­ning för alla människor.

Sakarias kallar det han besjunger för en ”soluppgång”. Det är ti­den mellan nattens mörker och dagens fulla ljus. Vi lever inte i det fulla ljuset, men i gryningen. Kyrkan låter oss höra Sakarias ord på julaftonens morgon.  

Evangelisten Lukas väver in förelöparens och frälsarens födelse­be­rättelser i var­andra. Redan förelöparens födelse väcker förundran och glädje där up­pe i Juda bergsbygd. Frälsa­rens födelse skall av änglarna förkun­nas som en stor glädje för herdarna i Betlehem.

”Så länge han lever, skall han vara given åt Herren”. Hanna, Samuels mor, har bett om och fått en son. Nu ger hon honom tillbaka till Her­ren. ”Så länge han lever, skall han vara given åt Herren”. Hon vet att Samuel är en gåva. Med en inre logik ger Hanna gå­van tillbaka.

Vännen söker sin vän och liknas vid en gasell som kommer ”spring­ande över bergen”. Maria skyn­dar på lätta fötter upp i Juda bergsbygd. Hon bär på honom som söker människan, för att bli hennes vän. Maria söker upp Elisabet. När Elisabet hör Marias hälsning för­står hon vem som besöker henne.