predikan

Timotheos och Titus var aposteln Paulus mest betrodda medar­be­tare. När han ”lämnar över” sitt uppdrag till dem blir det ett första steg i den ”apostoliska successionen”. Paulus skriver till dem om ”vår reli­gions sanning” och om ”den sunda läran”. I sitt brev till Ti­tus skriver han om trons ”hopp om evigt liv”. Det är ”successionen”, förmedlingen, av den apostoliska läran. Den sanna och en gång för alla givna.

Hur kunde David handla som han gjorde? David stannar kvar i Jerusalem när hans män drar ut i strid. Om vi förstår det på ett andligt sett – David avstår från kampen att be­vara sitt hjärta rent – då blir det lättare att förstå hans avskyvärda handlande. Da­vid låter sig fångas av begäret, begår äktenskap­s­brott och låter mörda kvinnans man. Han handlar som i blindo. Det är vad som sker när människan lämnar vaksam­­heten, lägger ner de andliga vapnen, och utsätter sig för vad som råkar kom­ma i hennes väg. Fienden kan utan motstånd ta hjärtat i besittning.

Ljuset på Damaskusvägen förvandlade Paulus liv. Han blända­des, men fick tillbaka synen och därmed förmågan att se hela tillva­ron i det ljus som bländat honom. ”I ditt ljus ser vi ljus.” Det ljus han såg lyser fram i hans lära och i hans livs­öde. Hans undervisning är hisnande och fylld av paradoxer, inte alltid lätt­begriplig. Han kan inte dölja sin vältalighet, men man hör att den är av an­nat slag än den man lär sig i retoriken: bländande, ibland bitan­de, men också ömsint och varmt mänsklig.

David vill bygga ett tempel åt Herren, men han har ännu inte för­stått Herrens storhet. Visst, ett hus skulle byggas av hans son Sa­lo­mo, men det har en djupare mening och måste förstås på ett andligt sätt. Templet pekar fram mot det hus som Gud själv skall bygga, den Kyrka som Kristus, Guds Son och född som människa av Davids ätt, skul­le bygga, och som ”skall bestå till evig tid”. Nåden skall inte vika från detta hus. ”Dödsri­kets portar skall inte bli henne övermäktiga.”

David blir smord till kung och ledare för alla Israels stammar. Den nya huvudstaden blir Jerusalem. Herren är med honom. David personifierar de tolv stammarnas enhet. Jesus anklagas för att vara besatt. Han ber dem tänka efter. Hur kan han driva ut Satan, om han själv är besatt av honom? Ett rike som är splittrat kan ju inte bestå. De skriftlärdas anklagelse är mera än en förolämpning. Med sin beskyllning stänger de dörren för den gåva Jesus vill ge dem. Att häda den helige An­de är att samtidigt avvisa förlåtel­sens gåva.

Guds ord – levande och kraftigt. Denna söndag, den tredje under året, har av påven Franciskus fått ett särskilt namn: Guds ords söndag. Kyrkan vill göra oss mera medvetna om Guds ord, det ord som vi lyssnar till varje söndag. Det senaste konciliet gav en av sina viktiga texter nam­­net Dei verbum,Guds ord. Det riktar sig både till dem som förkunnar och till alla troen­de, för att de ge­nom en flitig läsning av den heliga skrift skall förvärva det som är mera värt än annat, kun­ska­­­pen om Je­­sus Kristus. Man cite­rar den helige Hiero­ny­mus: ”Okun­nighet om Skriften är okun­nig­het om Kristus”.

David visar djup respekt för Saul. Han är Herrens smor­de. Det kan också tillämpas på kyrkliga överordnade, biskop, påve… David vet att det finns en gudomlig plan som inte får förminskas till en personlig uppgörelse. Han säger till Saul: ”Herren skall dö­ma mellan mig och dig”. Paulus skall säga: ”Ta inte rätten i eg­na händer…”

Antonius träffades av kallelsen till fullkomlighet, möjligheten att bli helad, fri från splittring och halvhet. Han fick kämpa mot demo­ner­­­na i form av onda tankar. Antonius säger: ”De är svaga och kan inte annat än hota. Vi skall inte alls vara rädda för dem.” Antonius slår ett korstec­ken och de­monerna flyr. De känns igen på sin frukt, ”mod­lös­­het i själen, upp­rörd­het och oreda i tankar­na”.

”Hur länge tänker du sörja över Saul?” Samuel insåg att Saul hade ställt sig utan­för Guds planer, men han kun­de inte låta bli att sörja över hans tragiska öde. Han såg sig till­ba­ka. Känslan för­lamade honom. Många sätter sin hand till plogen, men ser sig tillbaka, styrda av van­kel­modiga känslor. De fastnar i sor­gen över att livet inte blev som de tänkt och hoppats. Paulus, däremot, ”glöm­mer det som ligger bakom och sträc­­ker sig mot det som ligger framför”.