predikan

”Hör min röst, så vill jag vara er Gud, och ni skall va­­ra mitt folk.” Mitt i fastetiden hör vi pro­­­fe­ten Jeremia förmedla Herrens röst. Men Herren tvingas konstatera: ”De ville inte höra eller bö­ja sitt öra till mig, utan vandrade ef­­ter sina egna rådslag”. Människans närmaste ”profet” är det egna sam­ve­tet. Den inre rös­t som lågmält men tydligt bjuder oss att gö­ra det goda och av­visa det onda. Rösten kommer inifrån människan själv, men har samtidigt en auk­toritet som står över henne själv.

”Akta dig väl, så att du inte glömmer vad dina ögon såg och inte låter det vika från ditt hjärta.” Mose manar folket att inte glömma vad de sett med sina egna ögon när Herren förde dem ut ur slaveriet i Egypten och sedan in­gick förbund med dem på Sinai. När de glömmer förlorar de också kraften att hålla ut i motgångar och lockas lättare av tomma avgudar.

En rad ord i den heliga Skrift har fått fäste i Kyrkans liturgi. Delar av Asa­r­jas bön i den brinnande ugnen beds i varje ka­tolsk mässa. När gå­vor­na burits fram på altaret böjer sig prästen djupt inför alta­ret och ber: ”Herre, vår Gud, inför ditt an­sik­te ber vi med ödmjukt sinne och för­kro­s­sat hjärta: Tag emot oss och låt det offer som vi fram­bär i dag bli dig till behag”. Asarjas bön ersätter det offer som just då inte kunde bäras fram i Je­ru­­salems tempel.

Naaman, den arameiske överbefälhavaren, hade själv tänkt ut hur pro­feten Elisha skulle bota honom från hans spetälska. ”Jag tänkte att han skulle…”. Naaman tänkte vidare: ”Är inte Damaskus floder bättre än alla vat­­ten i Is­rael?” Men Gud har suveränt utvalt ett folk och ettland bland alla andra. Det är lika utmanande nu som då.

Hjälpmedel mot mänsklig vanmakt. Det var ingen torr akademisk föreläsning den gången i templet. Men heller inte något överilat känsloutbrott. Jesus gjorde sig en piska av repstumpar och drev ut dem som sålde och växlade pengar. Han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord. Jesus driver ut både bo­skap och köpmän. Han renar templet. Hans Faders hus hade förvandlats till en sa­lu­hall för världsliga affärer, för det mångahanda, det hus som skul­­­le vara uteslutande ett bönens hus.

Profeten förundras. ”Vem är en sådan Gud som du? – du som förlåter kvarlevan av din arvedel dess överträdelse, du som har lust till nåd”. Fadern i liknelsen ”fylldes av medlidande och sprang emot sin son och omfamnade honom och kysste honom”. Senare går han också ut till den äldre sonen och försöker tala ho­nom till rätta.

Josefs bröder är förblindade av avundsjuka. De hatar sin broder och säljer honom till priset för en slav. Deras avund kan psykologiskt förklaras. Jakob hade Josef kärare än sina andra sönder. Han fick en särskild livklädnad. Oförsiktigt och oklokt kan vi tyc­ka. Josef hade naivt berättat om sina dröm­mar där han själv var herre över sina bröder. Men avund kan aldrig försvaras. Den är ond och den förblindar.

Kan man lita på människor? Det tycks rimligt och låter ”kristligt” att lita på sin nästa, men både teori och praktik, både Skrift, Tra­di­tion och Kyr­kans er­farenhe­t varnar för att lita på vem som helst. Det finns en lockelse i att anförtro sig åt den som ger intryck av att stå för det goda. När betet är lockande sänker människan vaksamheten. Visheten säger: an­för­tro dig inte åt någon utan att först ha prövat ve­der­böran­de! Vi le­ver i en fallen värld, inte i paradiset.

Jeremia har bett och vädjat för sitt folk. Deras avfall, avguderi och so­ciala orättvisor hotar att dra över sig Guds vrede. Jeremia är unik, också bland profeterna. Ingen har som han klagat över sitt öde. Han är helt ensam. Folket och ”de visa”, inklusive präster och andra profeter, vill inte höra. ”Vi behö­ver inte bry oss om vad han säger.”