predikan

”Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?” Indirekt hänvisar Jesus till samvetet, ”människans hemligaste centrum och helge­dom”. I sitt samve­te har människan redan svaret, när hon låter samvetet upplysas. Samvetet känner igen sanningen i Jesu ord och hans kyrkas un­dervis­ning. ”Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.”

Paulus vill falla på knä och förundras över den ofattbara gåva som Gud har givit honom. Avsnittet avslutar de tre inledande kapit­len i Efesierbre­vet. Det har liturgisk prägel och slutar med ett ”Amen”. Aposteln söker olika uttryck för ”den outgrundliga rikedom som finns i Kris­tus”. Han manar läsarna att ”stå fasta och vara stadigt rotade i Kris­tus” så att de kan ”fatta bredden och läng­den och höj­den och dju­pet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kun­skap”.

Aposteln mediterar över ”Den outgrundliga rikedom som finns i Kristus.” Redan i inledningen till efesierbrevet har han sagt det: ”Allt är samman­fattat i Kristus, allt i himlen och på jorden”. Denna rikedom, ”hemlighe­ten med Kris­tus”, har varit fördold i ti­digare släktled, men har nu uppenbarats för hans heliga apostlar och profeter.

”Kom ihåg”, säger aposteln till de en gång hedniska efesierna, hur det var ”på den tiden utan Kristus”. De levde ”utan hopp och utan Gud”. De var inte bara långt från Gud, de levde också skilda från varandra, i två eller flera läger, skilda åt av ”fiendskap”. ”Men nu” – något har hänt med enorma konsekvenser. De som varit ”långt borta” har nu ”kommit nära”. Avståndet är upphävt och fiendska­pen är besegrad.

Aposteln söker ord för att uttrycka det enorma budskap han förmedlar, det nya som efesierna fått del av. Det är som skillnaden mellan död och liv. ”Ni var döda… men har gjorts levande”. De och vi var döda ”då vi följde våra mänskliga begär och handlade som kroppen och våra egna tankar ville”. Han kallar dem ”olydnadens människor” och ”vredens barn”.

Allt är sammanfattat i honom. Låt oss för denna predikan hämta hjälp av ett ord ur Efesierbre­vet från en av den gångna veckans vardagsmässor. ”Allt är samman­fattat i honom (Kristus), allt i himlen och på jorden.” Det är motpolen till det som sliter sönder det mänskliga livet, politiskt, socialt, både det egna livet och det gemensam­ma. Inte heller kyrkan skonas. Man a-nar en ond makt bakom. Bibeln ger ondskan ett namn, djävulen (grek. diábolos), vilket betyder den som åtskiljer, kastar isär och söndrar det som Gud har förenat. Därför tar vi vår tillflykt till honom, vår Herre Jesus Kristus, som Gud har sänt för att sam­man­fat­ta allt, försona, förena och förnya allt.

Paulus har inlett sitt brev till efesierna med den hisnande utsagan: ”all­ting är sam­man­fattat i Kristus.” Aposteln påstår att samma ”oerhörda kraft” som uppväckte Kris­tus från de dö­da finns i hans Kyr­ka – och i oss, som är hans lemmar. ”Honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan, som är hans kropp”.

Enligt dåtida judisk uppfattning fanns det 70 (eller 72) icke-judiska folk. Lukas be­rättar hur Jesus, utöver de tolv, utser och utrustar yt­terligare 72 för sitt upp­drag. I Apostlagärningarna be­rättar Lukas hur budskapet skall nå ”till jordens yttersta gräns”. Kyrkan är sänd till alla folk. Herren skickar ut lär­jungarna ”två och två till varje stad och plats dit han själv ämnade sig”. I detta ser Gregorius den store ett möns­ter.