predikan

”Vad har du för fullmakt att göra detta?” Jesus får den frågan efter att ha rensat templet. De som ifrågasatte Jesu fullmakt, avvi­sa­de också Jo­hannes Dö­paren. De två hänvisar till och bekräftar varandra. Den som avvi­sar lagens krav, gör sig blind för nåden. Därför lämnar Jesus deras fråga obe­svarad. Ett svar ha­de bara befäst otron hos dem som ställde frågan.

Det finns många likheter mellan profeten Elia och Johan-nes av Korset.  Elia framträdde som den glödande profe-ten. Han utförde våldsamma handlingar och ”togs upp i himlen i en vagn dragen av eld­hästar”. Johannes kunde knappast tala om Gud utan att gripas av extas. Han för­manade sina felande medbröder och fick många fiender. Elia fick fly undan de mäktiga och Johan-nes sattes i fängelse av sina egna bröder.

”Då skall frid tillflyta dig som en ström.” Vilken bild! Friden rinner till som en ström och blir se­dan, enligt Jesu löfte, en källa i hjärtats innersta. Den heliga Lucia måste ha kommit hemligheten på spåren. Enligt legenden hade hon avgivit kyskhets- och trohetslöfte till Kristus. Det kostade henne livet, när hennes familj försökte gifta bort henne och den tilltänkte brudgummen kände sig kränkt.

Har någon uttalat trösterikare ord än profeten Jesa­ja? Först för det bortförda och betryckta folket i Babylon. ”Frukta inte du Is­raels lilla hop.” Men sedan också för alla i det Nya förbundet som är på väg att för­lora hoppet. ”De betryckta och fattiga som förgäves söker efter vatten”, de får höra att Herren själv skall bönhöra dem.

”Trösta, trösta mitt folk…”. Så lyder uppmaningen för de uppgivna judarna i den babylo­nis­ka fångenskapen. 70 år hade gått och misströstan var djup. Den andra delen av Jesajaboken, kap 40-55, har kallats ”Trös­tens bok”. Folket får höra att de skall få återvända och bygga upp Jerusa­lem på nytt.

Profeten ser in i ”kommande dagar”, där lju­set skall skiljas från mörkret, där rätt skall skipas och fred skall upp­rättas. Han ser hela histo­rien, men i det slutliga ljuset. ”Alla hednafolk skall strömma dit.” Profeten ser det första förbundet som en källa till ljuset: ”Från Sion skall lag utgå och Her­rens ord från Jeru­salem”. Det var Is­raels folks kallelse att vittna om detta ljus, också för ”al­la hed­nafolk”.

Aposteln Andreas har i traditionen räknats som den först kallade bland apostlarna. Något nytt började genom det ord som kallade honom. Kristi ord ger inte bara infor­mation. Hans kallande ord tränger in i hjärtat och för­vand­lar det. Människan måste låta detta ske och samverka med den nyskap­ande kraften. Hon kan avvisa ordet eller glömma det för annat. Gud gör inte våld på människans fri­het.

När vi igår hörde om de mest skrämmande teck­nen uppmanades vi att ”lyfta våra huvuden”. Jesus fortsätter och säger: ”Guds rike är nära”. Mitt i höstmörkret får vi höra att ”som­maren är nära”. ”Detta släk­te skall inte förgå förrän allt detta hän­der.” Kyrkan vet att varje tidsskede mellan Kristi himmelsfärd och hans åter­komst ingår i den yt­tersta ti­den.

Babylon är en känd stad i bibeln, inte minst som den stad till vil­ken fol­ket fördes bort i fångenskap på 500-talet f.Kr. I Up­penbarelseboken syftar Babylon på Rom, som staden var när bi­belns sista bok skrevs, kejsarstaden, plat­sen för moraliskt förfall och blodig för­föl­jelse av de kristna. ”Babylon” blir en sym­­­bol för ond­skans mys­terium.

”Genom att hålla ut skall ni vinna ert liv.” Tålamod och uthållighet är oansenliga dygder – men avgörande. Ingen dygd har något värde om inte män­niskan håller ut i den. Vad har det för värde att vi en gång var dygdiga, om vi inte håller ut?