predikan

De äldste och skriftlärda kan inte förneka att ett märkligt underverk har skett genom Petrus och Johannes. De förbjuder de två apostlarna att tala mera ”i det nam­net”. De ”enkla och olärda” apostlarna svarar då de den prästerliga och teo­logiska auktoriteten: ”Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än ho­nom”. ”Tänk efter själva”. Det vanliga argumentet som apostlarna hänvisar till är Skrifterna. Men här hänvisar de också till något i människan, något i varje människa som inser att san­ning och rätt inte får manipuleras av män­niskor.

Petrus och de andra apostlarna får tillfälle att vittna inför samma råd som de­ras Herre fick göra för inte så länge sedan. Med stöd av Skriften och med stor frimodighet vittnar Petrus om stenen som förkas­ta­des, men som nu blivit en hörnsten. Det är i hans namn, och bara i det, som män­niskan kan räd­das. Orden låter exklusiva och anstötliga. ”Hos ingen annan finns fräls­ning­en.” Det är lätt för kyrkan att tona ner sådana ord eller förneka dem, inte minst idag, när den enda sanning som accepteras är att det inte finns nå­gon san­ning.

”Ni skall vittna om allt detta.” Samme Lukas som i sitt evangelium förmedlar denna befallning till lär­jungarna berättar i sitt andra verk, Apostlagärningarna, hur folket skoc­kades kring Petrus och Jo­han­nes, när dessa botat den lame mannen vid templets ingång. Pet­rus klargör vad det är som har hänt. Det är in­te ”vår kraft eller from­het som fick man­nen att gå. Nej, Abra­hams, Isaks och Jakobs Gud har för­här­ligat sin tjänare Je­sus”.

När Petrus och Johannes möter den lame mannen vid Sköna por­­ten fäs­ter de sin blick på honom och Petrus säger: ”Se på oss! Mannen ser spänt på honom”. Deras blickar möts, de ser varandra. Det bereder väg för att mannen botas. Inte ens Gud gör under med den människa som ser bort. ”Sök hans ansikte ständigt”, säger profeten.

”Orden träffade dem i hjärtat.” Lukas berättar om Petrus predikan den första pingstdagen. Hans ord träf­far lyss­­­narna i hjärtat, likt ett spjut som genombor­rar det. De monastiska fäderna kallar det compunctio,hjärtats ånger. Compunctio mjukar upp hjärtat och får det att gråta. Fäderna bad om denna ång­er och kallade den ”tårarnas gå­va” eller ”tårarnas dop”.

Döden behöver inte få sista ordet. Påskdagen fortsätter. Hela denna påskvecka, den s.k. påskoktaven, är en förlängd påskdag. Påskljuset brinner varje gudstjänst ända fram till pingst. Det skall påminna oss om vad som gäller året runt och under all tid. Allt kristet liv har sin källa i det ljus som tän­des den första påsknatten. Det ljuset utgöts över apostlarna som tungor av eld den första pingstdagen, som Lukas berättar om i Apostla­gär­ningar­na. Vi hör ur Apostlagärningarna i varje mässa fram till pingst.

”Jag är hos dig”. Kristus har uppstått från de döda! Kyrkan sjunger och mediterar över det oerhörda. I påskdagens högmässa använder hon en mer ”eftertänksam” ton­art än i den stun­dom dra­matiska påskvakan. Elden tändes i mörkret och från den tändes påskljuset, som bars in i kyrkan. De troende följde efter med ljus i sina händer. Vid påskljuset sjöngs en lång jubelsång, den s.k. Exsultet. Bland annat hör­de vi hur ”natten lyste som dagen”. Kristus upp­stod i den första påsk­nattens mörker.

Vakna, du som sover. Så förkunnas påskens budskap av en tidig kyrkofader. Tiden och rummet tycks vara upp­hävda ge­nom Kristi påsk och han kan söka upp våra stamföräldrar Adam och Eva som sitter i dödsrikets mörker och fång­enskap. Han uppmanar dem att ”stå upp från de döda”. Vi ser det på öst­liga iko­ner, där Kristus räcker Adam och Eva handen för att resa upp dem ur dödsrikets djup. ”Jag har inte skapat dig för att hål­las bun­den i dödsriket”, fortsätter han. ”Stå upp, du min bild, stå upp, du som jag har for­mat till min avbild. För din skull an­tog jag, Herren, din tjänarestalt. Se märkena efter sla­gen på kin­­­derna. Jag fick dem för att åter­upp­rätta din van­ställda gestalt efter min avbild”. Genom påsken får människan sin avbild åter­ställd till sin ur­­sprungliga skönhet.