Kortpredikan 9 november 2024, Lateranbasilikans invigning
Lateranbasilikans invigning[1]
1 Kor 3: 9b-11, 16-17; Ps 46: 2-6, 8-9; Joh 3: 13-22
Paulus talar om ett bygge. Grunden finns redan. Den är Jesus Kristus. Men när han kommer till stenarna i bygget ställer han en retorisk fråga: ”Förstår ni inte att ni är Guds tempel?” Petrus skall kalla dem ”levande stenar”.
Jesus talar om samma bygge när han rensat templet, uppmanat judarna att riva ner det, och sedan säger att ”det skall uppstå igen på tre dagar”. Han talar om sin kropp. Stenarna blir lemmar i hans kropp.
Bilderna är många och går i varandra. Men en sak är klar. Bygget är något både gudomligt och mänskligt. Paulus kan retoriskt fråga: ”Förstår ni inte att ni är Guds tempel?”
Vi kan förstå att templet behöver renas, så att det blir platsen för bön. Men att vi skulle vara Guds tempel?
Vi kan inte förstå det, men får tro det. Kyrkan är föremål för tro. Det vi ser av henne är en sak, ofta skäl till sorg och förvirring. Bara genom tron förstår vi att hon är mera än det vi ser.
Tron på Kyrkan börjar med tron på Kristus. ”Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus.”
Då skymtar ett barmhärtigt budskap fram. Kristus har av barmhärtighet gjort Kyrkan till platsen för sin närvaro.
”Ni är det templet,” säger aposteln. Det är inte vår förtjänst. Det sker inte ens genom våra böner. Men bönen öppnar våra ögon för vad Gud gör i Kyrkan genom sin Son och genom sin Ande.
Vi firar det i den heliga eukaristin, där han gör detta hus och de troendes kroppar till platsen för sin egen närvaro.
Kyrkan – frälsningens sakrament.
pater Ingmar Svanteson
[1] Lateranbasilikan i Rom, invigd ca 324, den äldsta av alla patriarkalbasilikor, påvens biskopskyrka.
