Kortpredikan 7 november 2024, S. Willibrord, biskop
S. Willibrord, biskop[1]
Fil 3: 3-8a; Ps 105: 2-7; Luk 15: 1-10
I gårdagens avsnitt från Filipperbrevet uppmanades vi att ”arbeta med fruktan och bävan på vår frälsning”. Men så fortsatte aposteln: ”Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte”.
Den äkta paradoxen och det verkliga mysteriet! Det fullbordas inte utan människans arbete och vilja, ändå är det Gud som ”verkar”.
Cassianus manar till ivrigt sökande för att nå målet, men tillägger: ”Om man inte tror att det sker genom Guds barmhärtighet är all mänsklig möda fåfäng”.
I Lukas 15 lyser det fram. Kristus är herden som ”letar” efter det borttappade fåret – människan som gått vilse. Det är Gud som ”verkar”, som letar och söker. Det sker när hans evangelium förkunnas och når människans öra. Det är Kristus själv som talar och söker.
Han är kvinnan som ”tänder en lampa och sopar hela huset”. Ett borttappat mynt kan inte ens ge ett ljud ifrån sig.
Den prövade bedjaren känner igen sig när de mänskliga böneorden tar slut. När det bara är mörkt. Det är då den verkliga bönen kan börja. Anden ”vädjar för oss med rop utan ord”.
Hindren ligger hos människan. Det subtilaste hindret är högmodet, som inte vill låta sig finnas.
När hon minst anar det, när mörkret är som tätast och allt hopp är ute, när hon sover – när den ödmjuke låter sig upprättas är hon ”som drömmande”.
Osynligt och oansenligt för mänskliga ögon, men änglarna gläder sig.
pater Ingmar Svanteson
[1] Den helige Willibrord förkunnade evangeliet för Friserna på 700-talet.
