Pater Ingmar Svanteson

”Gud är kärlek.” Också för de fördömda. En bysantinsk ikon visar Kris­tus på sin tron. Han utstrålar sin kär­leks ljus. De välsignade ser mot detta ljus och blir själva lysande. Profeten Jesaja (60:19) har redan sagt det: ”Herren skall vara ditt eviga ljus”.

Vägvisare till den stora glädjen. ”När de vise männen såg stjärnan fylldes de av stor glädje.” Så berättar evangelisten Matteus. Hans kollega Lukas berättar vad herdarna fick höra av ängeln un­der julnatten: ”Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket”. Idag, tret­ton dagar senare, hör vi hur de tre stjärntydarna fylldes av den glädjen. De leddes av stjärnan från sitt hemland, för­modligen Babylonien, först till Je­rusa­lem, sedan till Bet­lehem, där de fann barnet och dess moder. Redan profeten Je­saja hade för­utsagt det: ”Vid den synen skall du stråla av fröjd, och ditt hjärta skall bä­va och vidga sig”.

Företalet. Stora litterära verk har ofta ett företal. Musikaliska storverk inleds med ett förspel, en ouvertyr. Av­sik­ten är både att väcka förväntan och att ge en försmak av det som skall följa. Benedictus regel har ett företal, en prolog, både inbjudande och före­gri­p­ande, dessutom präglat av intensitet och skön­het. Men vilket fö­re­tal kan mäta sig med företalet till Johannesevangeliet, Jo­han­nesprolo­gen?

”Den som förblir i honom syndar inte.” Det är lätt att huka sig när man hör detta. Men det är inte ett högt mo­ra­liskt ideal. Johannes formulerar en sakramental verklighet. Att ”förbli” i Jesus är att leva i sitt dop, att vara skyddad av ho­nom som har döpt oss med helig Ande. Det finns ingen naturnödvändighet i att synda, trots att det sker så ofta. Allra minst när det gäller en allvarlig synd.

Basileios och Gregorios var nära vänner, de var som ”en själ i två krop­par”. Som teologer förkunnade och för­svarade de tron på både Kris­­­ti och An­dens gu­dom. Den tro som utmejslades på 300-talet finns redan i första läsning­en, som i ett frö. ”Den som er­kä­nner Sonen har också Fadern.” Insikten ges genom Anden, som liknas vid en inre smörjelse.

Ett välsignat nytt år. Gott Nytt År önskar vi varandra. Alla har en känsla av att det behövs. Även en sekulär kultur har en längtan och ett hopp om en bättre framtid. Men vad är bättre tider? Vad vill vi med denna önskan? Ett årsskifte påminner om att tiden inte är en fritt framflytande ström av tid. I ska­pel­seberättelsen läser vi att Gud genom solen och må­nen har skilt dagen från natten för att utmärka högtider, dagar och år. Det finns en tanke med ti­den, en god tanke. Kristen tro är inte allmänt optimistisk, den räknar sna­­rare med allt svårare tider, men den ger ett hopp. Det av påven Franciskus utropade jubelåret är ställt under hoppets tecken. Dagens liturgi leder stegvis fram mot detta hopp.

”Detta är den sista tiden.” Johannes skriver det i sitt brev. Orden syftar inte på de timmar som är kvar av just detta kalenderår. Den ”sis­­­ta tiden” kan bara inträffa en gång. Den måste vara ”unik”, en ”tid” som bara inträffar en enda gång i mänsklighetens histo­ria. Denna ”sista tid” tycks ha en motsvarighet i en ’första tid’.

”Pojken växte och fylldes av styrka och vishet.” Var inte Jesus fylld av vishet från början? Som Guds evi­ga Ord var han naturligtvis det. Men han blev fattig och an­tog våra mänskliga villkor. Hans gudomlighet gjorde honom inte mindre mänsk­lig. Till de män­skli­ga villkoren hör att varje dag vä­xa till eller att avta i styr­ka och vis­het. Något ”status quo” finns inte.

Familjen – den vanliga och den heliga. Julens centrum är ett nyfött barn. Men barnet är inte ensamt. I krubbans närhet finns ock-så bar­nets föräldrar. Så är det för varje barn. Varje människa har en far och en mor. Vi föds i en familj, in i en historia som redan pågår. Vi väljer inte vå­ra föräldrar. De är Skaparens medarbetare som förmed­lat livet till oss. Bar­n är inget man skaffar sig, de förblir en gåva.

De oskyldiga barnen i Betlehem firas som martyrer för Kristi skull, trots att de inte själva kunde be­känna tron. Tradi­tio­­nen är mycket gammal och utbredd i hela kyrkan. Kyrkan tror som hon ber. Ledd av Anden har hon förstått. Kris­ti offer sonar ”inte bara våra synder u­tan hela värl­­­dens”. Korsets vidun­derliga kraft, har för­trampat ondskans väl­de, redan i förväg.