Pater Ingmar Svanteson

Vinet som gläder människans hjärta. Det skimrar av ljus och glädje över bröllopet i Kana. Det är samma ljus som lyste över Trettondedagen, en fort­sättning av det ljus och den glädje som för­kun­nades för herdar­na under julnatten. Nu skimrar ljuset och glädjen vid ett bröllop. Redan i sig är bröllop kanske den största av mänsk­liga fester. Kring bröllop har det vuxit fram vac-ker sång och mu­sik, sköna kläder och glada seder. I många hem intar bröllops­fotot en heders­plats. Ett bröllop sig­­nalerar något nytt i släktets his­toria, något som väcker hopp och glädje.

Antonius drabbades av kallelsen till fullkomlighet, att bli helad, fri från halvhet och splittring. Han levde över hundra år. Han lärde sig genomskåda demoner­na som kommer till oss i form av onda tankar. ”De är svaga och kan inte annat än hota. Vi skall inte alls vara räd­da för dem.” De onda tankarna känns igen på sin frukt, ”modlöshet i själen, upprörd­het och oreda i tankarna”.

”Genast försvann spetälskan.” Befrielsen är för Kristus ett ögonblicks verk. För oss motsvarar det den sakramentala verkligheten: Dopet, avlösningen, kommu­nionen. Men också det första tecknet på omvändelse och kallelse som erfars. Då allt är rent och klart. Den första kärleken. Men tiden går och människan har kort minne.

Benedictus´ lärjunge Maurus är kanske mest känd genom att han gick på vatt­net för att rädda sin yngre medbroder, Placidus, när denne hade fallit i sjön och höll på att drunkna. Benedictus hade märkt vad som höll på att hända med Placidus. Han ropade på Maurus och befallde honom att skynda till undsättning. Maurus lyder, utan att tveka, och märker inte att han går på vattnet. Hans in­grip­ande räddar Placidus.

Den åttonde psaltarpsalmen återges i Hebreer­­bre­vet enligt den grekiska översätt­ning­en. Psalmen blir än­nu ett bibliskt vitt­nesbörd om den Herre som brevets in­led­ning för­kunnar som Guds Son. Psalmen kan fortsätta: ”Med härlig­het och ära krönte du honom, allt la­de du under hans fötter”. Samtidigt påminns vi om att vi inte är där riktigt än. ”Ännu ser vi inte att allt har lagts under ho­nom”. Bre­vet talar om att han blev ”fullkomnad genom lidande”, men fort­sät­ter: ”Mitt i för­­sam­­lingen skall jag sjunga ditt lov.”

”Meningen med vår fri­het är att ta emot sanningens gå­va.” – Så säger den helige Hilarius, biskop av Poitiers i Gallien på 300-ta­let. Hilarius hade ett ouppgivligt krav i sitt sökande. Livet mås-te ha me­ning. Det kan inte sluta i förintelse. Men varken filosofi el­ler oli­ka religioner gjorde honom tillfreds. Ett första svar fann han hos Mose i det Guds­namn som uppen­barades för Mose vid den brinn­ande busken: ”Jag är den jag är”. I begripliga ord uppen­barades att Gud var omöjlig att gripa. Gud finns i allt och står över allt, utan början och utan slut.

Himlen har öppnat sig. Det är lätt att se mörka moln på himlen. Men i dagens evangelium ser vi motsatsen. När Jesus döps i Jordan av Johannes Döparen öppnar sig him­len. Och detta sker vid alla dop. I den tidiga kyrkan var Tretton­de­dagsti­den en tid för dop. Påven själv förrättar dop i Sixtinska kapellet varje år vid denna tid. Vid varje dop öppnar sig himlen. När Jesus döps up­penba­ras hans gudomliga hem­lig­het. Faderns röst från him­len ljuder: ”du är min älskade son”; ett slags ”fa­derskaps­erkännan­de”. Det bekräftas när den he­lige Ande kommer ner över ho­nom som en duva. Jesu dop är en bild för vad som sker i varje dop i Fa­derns och Sonens och den helige Andes namn. Dopda­gen är därför den viktigaste dagen i en människas liv. Den dag då himlen öppnar sig.

”Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?” Hela veckan efter Epifania har vi hört om tydliga teck­en på denna tro: bröd­un­dret, förkunnelsen i synagogan, botandet av sjuka, segern över vind och vågor, idag över spet­­älskan. Herrens härlighet breder ut sig över jor­den. Kristi enhet med Fadern up­­pen­baras. Också när han drar sig undan till öde trak­ter för att be.

De som hörde Jesus tala i Nasarets synagoga häpnade över de ”ljuvliga” ord som utgick ur hans mun. De inte bara lyssnade med sitt förstånd. De kände sötman i Jesu ord. I det ögon­blic­ket var de mys­tiker. Gregorios av Nyssa (d. 405 och broder till Basileios den store) var en av den tidiga kyrkans stora mystiker. Han ville hela tiden ta ett steg vidare. Ef­ter varje steg ville han ta ett nytt.

”Han steg i båten till dem, och vinden lade sig.” En bild både för människans utsatta villkor och för tron. Tron gör som lärjungarna i båten. De hör hans ord: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.” I Jesu ord, ”det är jag”, hör vi or­den till Mose vid den brinnande busken, och därmed den Gud vars namn stavas ”JAG ÄR”.